Några steg bakåt igen
Idag dök allting oväntat ner i ledsenhet och sorg - en dipp efter en ovanligt lång "bra" period. Visste ju att det skulle komma förr eller senare, hoppas bara att det är tillfälligt.
Bara en sak vill jag säga: helger suger!! Alla de som sa att de brydde sig om mig och att de kände med mig i min sorg, synd att de inte talade om att det bara gällde kontorstid på vardagarna.......
Hatar den här ensamheten. Hatar känslan av otillräcklighet. Hatar att vara såhär ledsen.
Jag saknar, saknar, saknar, saknar honom så det gör ont!! Och jag är så trött på att ha ont!
Jag vill bara ge dig en styrkekram!
Sorg kan te sig på så många olika sätt och du är fantastisk att sätta ord på dina känslor.
Å vännen, vännen! Önskar jag kunde lindra sin smärta. Önskar allt var annorlunda för dig. Varma kramar, Anna!
Jag känner precis igen mig i dina ord. Helger suger. Även jag är trött på ensamheten. Vänner som inte finns där. Tomheten efter en älskad barnafader.
Jag har läst din blogg från början till idag, och slås av hur många likheter det finns i våra upplevelser. Så mycket smärta. Så mycket ensamhet.
En dag i taget, det finns inget annat sätt att ta sig igenom detta. Jag försöker intala mig att en dag när jag kliver upp ur sängen så kommer jag att känna att det går lite lättare än igår.
Jag önskar dig styrka att orka en dag till, och en till.
/K
Jag känner också precis igen mig i dina ord, igen.....
Det enda lilla tips jag har är att du ska försöka vara helt ärlig mot dina vänner. Säg inte att det är okej när det inte är det, så som man lätt gör. Det kan vara bra att förklara för dem att du behöver dem extra på helgen och att du inte kommer ringa själv och bjuda in eller så. Utan det är de som måste ta intiativ - det är deras skyldighet! Ja, det är inte så lätt som det låter, men ärlighet är viktigt.
Ja, det är så tungt med denna sorg.
/A
Du måste nog betänka att trots att ditt liv har slagits i spillror, så fortsätter andras liv precis som förut. Allt skall hinnas, allt skall göras i kombination ofta med familjeliv och heltidsarbete.
Ingen annan kan förväntas instinktivt veta vad du vill ha av dem, om du inte säger det. Har man inte varit i samma situation som du, så kan man omöjligt veta det. Och dessutom så reagerar olika människor på olika sätt. Om du vill ha deras hjälp, sällskap eller medkänsla - då måste du vara ärlig och berätta det. Tankeläsning är ju fantastiskt, om det fungerar - tyvärr gör det sällan det.
Du mår bara sämre om du går omkring och är bitter för att andra har sitt liv kvar. Och måste ägna sig åt det ibland. Tyvärr är det ju så. För din egen skull - bli inte den bittra änkan där inget man gör eller inte gör är rätt. En del skall akta sig för att fråga för då anser du att det har de inte med att göra - andra förväntar du dig skall läsa dina tankar och lägga sitt eget liv åt sidan. Det är inte rationellt att sörja, det är ett som är helt säkert - och därför är det oerhört svårt för de omkringstående att veta vad som gäller.
Men varför är det alltid den som är i sorg som ska förstå? Som inte bara ska hitta styrkan att andas, utan också hitta styrkan att göra livet enklare för omgivningen genom att förklara och vara ärlig? Varför kan inte omgivningen fråga? Inte bara en gång utan igen och igen? Varför kan inte omgivningen vara den som ska vara förstående och ärlig? För vem är det egentligen som har det värst? Omgivningen som "inte vet vad de ska säga/göra" eller personen vars hela värld rasat samman?
Anna: hear hear!
Åhhh vännen
KRAMAR OM
