Tankar om sorgefaserna
Det jag har upplevt är snarare att faserna blandar sig i en enda kaosröra; ena dagen bearbetning, nästa en glimt av nyorientering för att trilla rakt tillbaka till något som liknar chock eller stark reaktion. Ingen ordning på någonting och absolut inte så att man tydligt kan känna att: "jaha, nu har jag gått över i bearbetningsfasen!"
Så mycket enklare det hade varit om man hade kunnat beta av dem i tur och ordning enligt någon slags "sorgekarta" (som min distriksläkare tror att man gör; jag blir så trött när han drar igång föreläsningen om faserna! Det hörs att han inte vet ett smack om vad han pratar om!)!
Sedan förundras jag över det där med chockfasen också. Jag trodde att chock innebar att man var helt inbäddad och inte fattade någonting och knappt kunde svara på vilken dag det var - så som jag var när ambulansmannen stod framför mig och sa: "vi har ingen puls på honom!" Jag hörde att han pratade och vad han sa, men det var ändå som om han talade något språk jag inte förstod.
Men när jag ser tillbaka på den allra första tiden, så är det som slår mig att i chock fungerar man så otäckt kristallklart! Man kan göra saker superrationellt och verka helt redig i huvud och handlingar, för så var jag. Samtidigt som jag kunde glömma vad folk sagt efter två minuter och inte kunde vare sig äta eller sova. Ändå roddade jag en begravningsplanering, alla gårdsräkningar, tre barn med allt de behövde och en hel potatisplock med ungefär 8-10 personer inblandade! Kristallklar och ändå så totalt bedövad! Insikt samtidigt som man inte fattade någonting!
Nu idag kan jag inte för mitt liv förstå hur jag klarade av allt då - jag borde inte ens kunnat stå upp på benen!
Enligt den sorgbearbetningsmetod som jag följer finns det inga uppdelade faser. De faserna du talar om är överförda från det man upplever när man t ex fått ett besked att man kommer dö, alltså faser för döendeprocessen. Här kan du provaläsa lite ur boken som vi använder oss av i den terapi jag följer:
http://www.sorg.se/bocker/sorgbearbetning/
Den passar mig, kanske finnst det något tänktvärt även för dig.
Ja,jag tror du har helt rätt ,,, man åker som en jojo mellan faserna. Vet att även om jag inte mist min man så har jag varit med om andra kriser och jag har precis som du åkt som en jojo mellan faserna ,,, och när man tittar tillbaka så kan man förstå vilken fas man var i den dagen. Ser tillbaka för 20 år sedan när jag miste min son och tittar på dagboksanteckningar och ser de olika faserna.
Tänker på dig och dina barn och vet att ni kämpar och vissa dagar är bra och andra sämre och några är nattsvarta och att man försöker lyssna på andra som säger att långt borta finns ett ljus i allt detta mörker.
Kram Qia
Jag vet inte något om detta av egen erfarenhet, men det du skriver om faserna och hur det går fram- och tillbaka borde varje person inom vården och andra som kommer i kontakt med sörjande känna till. För det är grundläggande baskunskap att det funkar så. Stå på dig så mycket du orkar och skärma av oförståelse så långt du kan.
Kram!
Hej vännen! Som vi lärt oss så är det precis så, man hoppar mellan faserna och saken är väl den att man ska igenom alla. Sen hur lång tid det tar eller om man fastnar i en eller åker fram och tillbaks mellan några är ju så individuellt. Chockfasen lärde vi oss är de första dagarna, första veckan när man är handlingsförlamad, sedan gå man (oftast)över i reaktionsfasen, för även om man fortfarande känner sig som i en bubbla så reagerar man och gör saker, som att du planerade och genomlevde begravningen tex. Om man däremot fastnar i chockfasen krävs oftast akut vård och medicinering. Hoppas jag inte rör till det! ;)
Men dessa faser hjälper ju inte den som är i sorg, de är väl mer till för de som står utanför, tex vårdpersonal. Sänder varma kramar!
Häng inte upp dig på det där med olika faser. Det funkar inte så i verkliga livet att man följer dem i en speciell ordning. Man är och reagerar på olika sätt. Likadant med detta om "sorgeår", det måste vara något som är instiftat i böcker men inte i folks hjärnor.
Styrkekramar från Gunilla
