Sorgfågel

Lördag middag.
Lilla J sover, Stora J och Mellan M pysslar med sitt på sina rum.
Tyst och lugnt i huset.
Jag borde ta tag i alla hundra saker jag ska göra idag; som att tvätta fönstrena, ge mig ut på en löparrunda, stryka tvätten, fixa inför besök i morgon.
Men jag bara blir sittande; håglöst klickande upp sorgliga låtar på Spotify.
Det är Alla helgons dag och på kyrkogården brinner ljus.....


           


If I had just one more day
I would tell you how much that I've missed you
Since you've been away
Ooh, it's dangerous
It's so out of line
To try and turn back time
("Hurt" - Christina Aguliera)

Vi har varit vid graven i eftermiddags, jag och barnen, och tänt ljus. Den här fredagen är det "gravsmyckardag" på kyrkogårdarna häromkring, då är det ganska mycket folk som gör iordning på gravarna och kyrkan bjuder på kaffe och har en liten musikandakt. Det är rätt vackert på ett stilla sätt.
Vi var på detta förra året också, men i år kände jag mig mer som en "veteran", knasigt jag vet! Det är konstigt hur väl man numera känner präst och kyrkvaktmästare och diakonissor.... En ny värld, helt klart!

Jag förundras ofta numera över mig själv; hur lugn och nästan kall jag kan låta när jag nämner att M är död. Ringde Jordbruksverket innan för att avanmäla till potatisregistret (jodå, det finns sånt!) och hör mig själv totalt sansad, närapå affärsmässig, i rösten berätta att det är för att M avlidit förra året.
Förut kunde jag inte göra sånt utan att börja gråta eller åtminstone svaja på rösten; nu går det helt utan att något märks överhuvudtaget. Samma när jag pratar med människor jag inte känner så väl; jag kan lätt kvala in för Oscarsnominering när jag skådespelar "normalfungerande människa"! Det är underligt hur väl man kan bära masker.....


Drömde om M i natt, förresten. Jag drömde att vi bodde i en lägenhet med fönster ut mot gatan; 2:a våning. I drömmen stod jag på gatan utanför och såg honom sitta i köket, hans ansikte i profil. Jag minns till och med vad han hade på sig för tröja - den där kamouflagegröna Depeche Mode-tröjan han köpte på förra turnén!
I drömmen visste jag att han egentligen var död och inte satt där på riktigt, att det var min inbillning, och då försvann han. Jag stod kvar på gatan och grät förtvivlat för att han var borta och för att det inte var sant att han satt där.

Alla pratar om "sorgeåret", då man upplever alla högtider och händelser för första gången sedan den älskade dött. Men jag som gjort min första-året-resa märker att jag reagerar på saker nu också. Saker jag gör nu som jag minns hur jag gjorde för ett år sedan när jag var i den akuta sorgen. Det känns väldigt konstigt och det tar en tillbaka på ett påtagligt sätt.
En klok vän till mig skrev: "det här är året då du återupplever ditt sorgeår!".

Skjutsade Mellan M till ett kalas i söndags och kom plötsligt ihåg att det gjorde jag ju förra året också; mitt i den där förvirrade, chockartade "ny-sorgen" som var då. Mindes hur svårt det var att stå och småprata med föräldrarna till kalasbarnet när jag lämnade och hämtade Mellan M. Hur svårt det var att befinna sig i den vanliga världen som snurrade på som den brukar utan att ta hänsyn till att vår värld hade rasat.

Kom till jobbet i förmiddags och kände mig ovanligt låg. Jag kunde inte riktigt förstå varför, tills jag kom på vilket datum det är idag. Det är ju den 27 oktober; urnsättningsdagen! Jag har varit lite osynkad datummässigt i några dagar nu och inte haft så bra koll, men tydligen visste själen ändå. Idag för ett år sedan bar jag M:s urna i famnen och sänkte ner den i graven, tacka fasen för att jag då känner av det i humöret idag?!

Konstigt att jag inte tänkte på det i morse; jag var vid graven då och gjorde i ordning inför Allhelgonahelgen, men jag tänkte bara på Allhelgona då och inte alls på dagens datum.

För M idag; U2/Pavarotti med låten från urnsättningen:
http://www.youtube.com/watch?v=0WeMUNZYGlo

"Is there a time for keeping your head down?
For getting on with your day?"


http://cayenne72.blogg.se/sorgfagel/2008/october/urnsattningen.html

Var på kyrkogården innan idag och gjorde en ny erfarenhet. Antagligen har jag råkat ut för min första "gravdekorationsstöld", trist! Vid M:s grav låg fyra rätt nya röda stenhjärtan, ett större för mig och tre små för barnen, och ett av de små var borta. Antingen har någon tagit det eller så har det försvunnit vid gräsklippning eller nåt. Underligt dock, för det är en så lugn och inte så välbesökt kyrkogård, så jag hade nog trott att man skulle få ha saker ifred där!

Ibland undrar jag om man bara liksom hoppar över det där "nu-förstår-jag-verkligen-på-djupet-att-han-är-död"-steget och bara går direkt till att vänja sig vid att han är borta? Det känns så ibland - som att jag aldrig kommer att förstå, men att jag steg för steg kommer att så smått, mer och mer, vänja mig vid att ha det så här - att han är borta, att jag är ensam, att det alltid känns så tomt.

Fast sakna kommer jag nog alltid att göra....

Var på Stora J:s första utvecklingssamtal på nya skolan igår (hon går i 6:an nu och här byter de till högstadiet då) och hon fick bra omdömen i alla ämnen. Skönt att det verkar funka bra med skolarbetet! Jag var lite orolig för henne då runt årsdagen, eftersom hon mådde så dåligt och inte orkade vara i skolan. Men nu är det nog bätttre igen och det är lättande.
Jag vet att M är stolt i sin himmel över att hon är duktig i skolan!

Lördagskvällen var jobbig, söndagen likadan. Ibland vaknar man inte till en bättre dag, ibland bara fortsätter det. Men lika plötsligt som det slog ner i huvudet på mig, lika plötsligt vände det sent i går kväll. Så idag har det varit lite lättare att andas igen.

Var på Kapp-Ahl med Lilla J efter jobbet och träffade på en mamma till ett barn jag haft på förskolan för flera år sedan. Den här mamman gav mig en så fin komplimang när vi småpratat en stund, hon klappade mig lätt på axeln och sa: "jag vill bara säga att du är så snygg i håret och ser så fin och fräsch ut!" Sedan log hon ett milt litet leende och jag förstod, utan att det sades, orden som inte hördes: "trots allt!"
Det gjorde komplimangen ännu finare, för det fick mig att känna att hon förstod att jag haft och har det jobbigt men att hon ville att jag skulle veta att jag ändå var vacker.

Kom-ihåg-tips till mig själv: skriv inte att du mår okej, för ett par timmar senare kan du få äta upp de orden big time!!

Jahaja...Här har jag ju varit förut, det är bekant territorium.... Gråten, andlösheten, smärtan, ensamheten. En enda önskan: att få somna ifrån skiten, så det kan bli en ny dag då man kanske kanske mår lite bättre.

Jag har väl inte sagt vad jag gjort med mina ringar; vigselringen och förlovningsringen? Försökte ju ta av dem en kort period i somras, men det kändes helfel. Det jag däremot gjorde var att flytta över dem till högerhanden istället. På det viset kan jag fortfarande ha på dem, men de sitter inte som om jag är gift.

Annars mår jag väl rätt okej. Sorgen håller sig på lite avstånd och det är ju skönt. Vardagslivet fungerar. Men jag önskar mig lite glädje, jag önskar något att se fram emot. Jag önskar mig något bättre än den här rastlösheten och känslan av att inte höra riktigt hemma nånstans. Jag önskar något stadigt att luta mig emot, något att vila helt i. Jag önskar mig att få vakna på morgonen och slippa lägga all energi på att övertyga mig själv om att jag bör gå upp.

"Make me think that at the end of the day
some great reward will be coming my way."

"Oj", säger folk, "vad fort tiden går! Är det redan mitten av oktober? Det känns om att det bara är måndagar och fredagar hela tiden! Vart tog sommaren vägen? Tänk att det snart bara är två månader kvar till jul!" och så vidare. Jag nickar, ler och håller med och rapar ur mig nån replik som liknar deras. Och ljuger. För det är ju skönt att tiden går fort, det är skönt att dagarna trillar förbi! För då färdas jag längre bort från förlusten, då lägger sig alla dagar och månader som en skyddande filt mot saknaden. Då kanske det så småningom händer, det där klyschiga "tiden läker alla sår"?

Två svårigheter jag har numera: att gå och lägga mig och att stiga upp!
Det är så svårt att komma i säng om kvällarna, jag sitter alltid uppe för länge. Dels för att det är min enda stund på hela dagen som jag får vara helt ensam och ifred och dels för att jag drar mig för att sova ensam i sängen, utan M.

På mornarna ligger jag kvar i sängen efter att väckarklockan har ringt; snoozar om och om igen - jag som förr ALDRIG snoozade! Det spelar ingen roll om det är jobbardag eller ledig helg; om klockan är fem eller nio på morgonen. Jag antar att det är en ovilja att vakna till den här skit-tillvaron och till saknaden.

Eftersom bloggen kommer att publiceras i Göteborgs-Posten och därmed bli mer "offentlig" har jag så smått börjat lämna ut adressen hit till mina närmaste. Jag har inte gjort det innan, för jag ville ha friheten att skriva vad jag ville utan att behöva ta hänsyn till om jag trampade någon på tårna. Nu känns det däremot som att det kan vara dags att visa.
Så om du nyligen kommit in här och känner mig "på riktigt"; du tycker antagligen att det är jobbig läsning (jag får alltid höra "jag blev så berörd" eller "du skriver så uppriktigt"). Kom då ihåg: det här är min verklighet. Det du tycker är jobbigt eller berörande att läsa om har jag upplevt och upplever varje sekund i över ett år! Du kan logga ut och gå iväg och andas, det kan inte jag! Och det här är MIN sanning, ingen annans, det här är så som JAG har känt och känner.

Och ni som följt mig här hela tiden; ofta känner vi inte varandra "in real life" för vi bor för långt ifrån varandra, men ni ska veta att jag räknar er som nära vänner och att ni har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Ni stod pall, ni har funnits med hela tiden, ni har vakat över mig när alla andra hade fullt upp med sitt. Ni har skrivit här, ni har sms:at, ringt, messat på msn och skickat mail och post. Jag älskar er!

Det kryper ännu mera i mig idag! Rastlös, otålig, obekväm. Längtar bort men samtidigt inte. Jag vet ju att det finns ingen plats eller person som skulle kunna lugna och till himlen finns det ju bara enkla biljetter, inga tur och returer....

Det får bli en sväng upp till graven, det är det enda som kan om inte hjälpa så lindra lite.
Minns i början, då var jag där nästan varenda dag. Hade det gått mer än två dagar så kröp det i mig - jag hade ett jättestort behov av att vara där! Det har ju blivit lugnare med det, numera åker jag dit ungefär 1-2 gånger i veckan. Alltid med samma rutin; jag hälsar på honom när jag kommer fram till graven: "hej älskling!" och så lägger jag handen på stenen där hans namn står. Sedan berättar jag för honom vad som hänt och hur vi har det. Jag ber honom att vaka över mig och ge mig styrka att orka.

Det här fick jag i kommentarerna här på bloggen för ett litet tag sedan:

Jag blev väldigt berörd av din blogg och skulle vilja komma i kontakt med dig. Jag vill inte vara påflugen men jag ska göra ett reportage i G-P om sorgbearbetning för publicering i allhelgonahelgen. Det ska handla om att bloggandet kan vara ett sätt att komma vidare och bearbeta det fruktansvärda som hänt. Jag har tidigare skrivit många artiklar om sorg i olika tidningar, bland annat Apoteket och G-P. Om du kontaktar mig berättar jag mer - så du känner dig trygg om du tror du skulle vilja medverka. Du behöver inte ha bestämt dig innan du tar kontakt utan kan säga nej till mig också sedan.

Först kändes det lite skrämmande: dels det faktum att liksom "go public" och dels att behöva sitta och prata igenom allt det jobbiga, vilket ofta är ganska upprivande om än nyttigt. Men efter att ha funderat över det kände jag ändå att det var rätt, så jag accepterade Anna-Lenas fråga. Det är som om det är moget att göra såhär, att jag kommit såpass långt att det går att ta bloggen ett steg till och så att säga öppna upp den ännu mer.

Så i förmiddags var Anna-Lena och fotograf Nicke här. Jag måste säga att det kändes bättre och lättare än jag hade trott, så efteråt var jag inte alls så där ledsen och trött och urlakad som man annars kan bli av att dra igenom hela sorgehistorien utan mådde fortfarande bra. Så tack båda två för att ni gjorde detta på ett bra och förtroendeingivande sätt!

Reportaget ska komma in i Göteborgs-Posten i Allhelgonahelgen, men exakt när vet jag inte ännu.

Något som varit tydligt hela min sorgeprocess är det faktum att sorgen tar bort kanten på allt. Det finns liksom ingenting som riktigt berör. Inget når ända in. Ibland kan det vara nästan bra; som idag när jag suttit på ett meningslöst jobbigt skitmöte på jobbet där vi insett att vi antagligen kommer att jobba ihjäl oss innan sommaren, då kan jag känna att visst, tufft men so what? Det går liksom inte ända in. Men detta gäller ju tyvärr glädje också; inget når fram!


Som jag lever nu finns det bara två saker som verkligen gör mig rädd. Det första är att något ska hända barnen. Jag skulle inte orka resa mig eller andas då! Eller jo, det skulle jag väl, precis som jag gjort i detta - fastän det inte gick. Men det skrämmer livet ur mig.

Det andra är att jag ska bli väldigt gammal. Som jag känner nu vill jag leva tills barnen blir vuxna och klarar sig, men därutöver vette fasen. Vill inte leva tills jag blir hundra och sakna honom i alla år!

Mår väl rätt okej, men jag är så rastlös. Det bara kryper i mig; som om jag väntar på något som borde hända. Ett sorge-ras igen kanske...eller på ett liv....!

Som så många gånger förr är jag glad över att ha barnen; mina ankare i tillvaron, mina ljusstrålar i mörkret.

Saknar M, men släpper inte fram det så mycket - det blir så svårt att andas då!


"In the dark of night
Those small hours
Uncertain and anxious
I need to call you
Rooms full of strangers
Some call me friend
But I wish you were close to me"

("By my side" - INXS)
http://www.youtube.com/watch?v=KSWBlkXGXTE

I natt drömde jag om M; det gör jag annars nästan aldrig. Jag drömde att han låg på soffan med huvudet i mitt knä. I drömmen var jag så glad över att han var tillbaka och jag tänkte att egentligen borde jag fråga honom om alla de där praktiska sakerna som jag behöver veta som bara han kan göra (detta bottnar antagligen i att jag igår fixade vattenpumpsfiltret igen - en sån sak som annars alltid M gjorde). Men det kändes plötsligt inte viktigt. Det enda som var viktigt, och det enda jag sa till honom i drömmen, var "jag älskar dig!". Det var det enda jag behövde säga.

Jag drömmer sällan om honom, det verkar som att jag fortfarande inte kan det. Antar att hjärnan spärrar alltför mycket ännu och det hänger säkert ihop med det att jag fortfarande inte riktigt förstår att han är död. Jag har visserligen börjat drömma mer om honom på senare tid, men då har han oftast någon annans utseende i drömmen (fast jag vet ändå att det är han) eller är liksom suddig.

Känner mig lite bättre igen och det skulle ju vara bra. Bara det att när man vet hur fort det svänger, så känns det mer som: "jaha, och hur lång tid tar det innan nästa ras nu då? En dag? Två dagar? En vecka?"
Och ja, jag vet; en stund i taget, var glad så länge du mår bra, carpe diem yada yada...! Jag veeeet, men ändå! Det är jobbigt att hela tiden ramla och att aldrig veta när!

Jag tror inte att jag har skrivit om brudbuketten här förut? När M hade dött och barnen tog adjö av honom på bårhuset hade de med sig personliga saker som han fick med sig i kistan. Stora J ett halsband som hon gjort till honom och en sten som var väldigt speciell för henne och Mellan M en teckning där han ritat av pappas potatisplockarmaskin. Men jag hade inte med något då (bara mitt hjärta....).
Efter ett par dagar kände jag att jag skulle vilja låta min brudbukett följa med i kistan, det kändes som att den skulle vara hos M. Så jag tog ut den ur vitrinskåpet i vardagsrummet där den legat sedan vi gifte oss - inte alls proffessionellt bevarad utan bara torkad precis som den var - och åkte till begravningsbyrån med den för att de skulle lägga den i kistan till begravningen.

När jag kommer in med den till Underbara Kvinnan som jobbar där räcker jag över buketten som är ganska dammig och säger: "jag vet att det inte betyder något, men snälla, lägg den inte precis vid hans huvud i kistan, för den är så dammig!" Precis som om han skulle nysa av den eller nåt....! Hon har nog i det jobbet sett allt och hört allt, för hon rörde inte en min utan lovade bara att lägga den vid hans fötter istället!

Kvar i vitrinskåpet ligger nu en enda ros. Den hade lossnat från buketten och jag lät den ligga kvar - som en symbol över det lilla som finns kvar här i motsats till allt det som följde med honom.....