Sorgfågel

Jag förundras ofta numera över mig själv; hur lugn och nästan kall jag kan låta när jag nämner att M är död. Ringde Jordbruksverket innan för att avanmäla till potatisregistret (jodå, det finns sånt!) och hör mig själv totalt sansad, närapå affärsmässig, i rösten berätta att det är för att M avlidit förra året.
Förut kunde jag inte göra sånt utan att börja gråta eller åtminstone svaja på rösten; nu går det helt utan att något märks överhuvudtaget. Samma när jag pratar med människor jag inte känner så väl; jag kan lätt kvala in för Oscarsnominering när jag skådespelar "normalfungerande människa"! Det är underligt hur väl man kan bära masker.....


Drömde om M i natt, förresten. Jag drömde att vi bodde i en lägenhet med fönster ut mot gatan; 2:a våning. I drömmen stod jag på gatan utanför och såg honom sitta i köket, hans ansikte i profil. Jag minns till och med vad han hade på sig för tröja - den där kamouflagegröna Depeche Mode-tröjan han köpte på förra turnén!
I drömmen visste jag att han egentligen var död och inte satt där på riktigt, att det var min inbillning, och då försvann han. Jag stod kvar på gatan och grät förtvivlat för att han var borta och för att det inte var sant att han satt där.