Att lägga sig och att gå upp
Det är så svårt att komma i säng om kvällarna, jag sitter alltid uppe för länge. Dels för att det är min enda stund på hela dagen som jag får vara helt ensam och ifred och dels för att jag drar mig för att sova ensam i sängen, utan M.
På mornarna ligger jag kvar i sängen efter att väckarklockan har ringt; snoozar om och om igen - jag som förr ALDRIG snoozade! Det spelar ingen roll om det är jobbardag eller ledig helg; om klockan är fem eller nio på morgonen. Jag antar att det är en ovilja att vakna till den här skit-tillvaron och till saknaden.
För mig tog det tretton månader att hitta sömnen. Att kunna släcka lampan och somna som folk, istället för att slockna av utmattning vid tv eller dator, med lyset på och glasögonen på näsan. Jag önskar jag kunde ge receptet på hur man gör. För mig var det en kombination; semester då jag faktiskt kunde sova när på dygnet jag kunde och behövde, jag fick en kontaktperson vilket lyfte ett ton vardagsoro från mina axlar, jag hade tokhögt blodsocker och började med insulin, jag började med antidepressiva SNRI.
Jag hoppas du hittar ditt sätt snart, kanske är det vardagsoron, kanske att hitta den där egentid på lite fler ställen än precis sist på dygnet.
Sköt om dig
/k
En god väns mamma orkade inte med den där påtagliga tomheten vid sängdags när hennes man dog härom året. Hon gjorde något mycket handfast - flyttade ut ur sovrummet och inredde sig ett nytt i en annan del av huset.
Men sådant är också ett mycket stort och medvetet avsked och därför inte så lätt. Förstås.
Kram.
Cruella: been there, done that, bought the t-shirt! Jag har nytt sovrum och, viktigare än så, ny säng sedan strax före jul. Detta i och för sig för att jag och barnen disponerade om rummen när Lilla J skulle få eget rum, men ändå. Det är nog lättare än att sova i det gamla som han och jag hade och i den ödsliga dubbelsängen, men inte helt bra ändå. Men jag jobbar på det...
Kram!
Sorgfågel
