Om publicering
Så om du nyligen kommit in här och känner mig "på riktigt"; du tycker antagligen att det är jobbig läsning (jag får alltid höra "jag blev så berörd" eller "du skriver så uppriktigt"). Kom då ihåg: det här är min verklighet. Det du tycker är jobbigt eller berörande att läsa om har jag upplevt och upplever varje sekund i över ett år! Du kan logga ut och gå iväg och andas, det kan inte jag! Och det här är MIN sanning, ingen annans, det här är så som JAG har känt och känner.
Och ni som följt mig här hela tiden; ofta känner vi inte varandra "in real life" för vi bor för långt ifrån varandra, men ni ska veta att jag räknar er som nära vänner och att ni har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Ni stod pall, ni har funnits med hela tiden, ni har vakat över mig när alla andra hade fullt upp med sitt. Ni har skrivit här, ni har sms:at, ringt, messat på msn och skickat mail och post. Jag älskar er!
Gumman fortsätt du skriva som du gjort innan!! detta är din plats och här skriver du vad du vill...precis som du skriver kan andra stänga ner och gå och hämta andan någonannanstans...MEDANS detta är din verklighet...
Även om jag inte skriver så ofta till dig här inne så betyder inte det att jag itne undrar och funderar på hur du har det och hur barnen har det..Ni finns i mina tankar
KRAMAR
Vad bra, vilken klok tanke du delger - att inte börja be om ursäkt för ev trampade tår, utan tala om att "så här är det", "så här har jag upplevt det" - för det är ju precis vad det är. Din verklighet. Fortsätt att stå rakryggad, fortsätt skriva dina tankar och dina reflektioner så länge du känner det behovet. Om någon har svårt att ta det så ligger ju inte ansvaret på dig. Du bär tillräckligt!
Du är en varm och klok person med en stor sorg på dina axlar. Sorgearbete, minns du att det heter så? Och i allt det har du dessutom ansvaret för era tre barn och deras sorg och saknad efter sin pappa.
Du vet att jag tycker jag har lärt mig så mycket av dig. Det hjälper inte dig och barnen det allra minsta, men jag tror att jag gjort tillvaron lite mindre outhärdlig för mamman och flickan i min klass, som är där du var för ett år sedan. Jag har tex tjatat hål i huvudet på vår skolsköterska att hon ska ringa, hon ska höra av sig - inte vänta på att mamman ber om hjälp. Och jag har själv nogsamt hört av mig till mamman med jämna mellanrum för att ge henne utrymme att prata om dottern, när hon så önskat.
Din M är stolt i sin himmel. Det finns ingen väg för dig till honom än på mycket länge, men han finns med er i allt. Och barnen är ju dessutom till hälften han - så visst finns han, på många sätt. Även om han också saknas så det värker.
Kram!
Bra tänkt och bra skrivet, som vanligt :-)
Kram Annika
mycket bra!
klart du skriver om din verklighet, inget att be om ursäkt för!
att jag beundrar dig är ingen hemlighet!
att jag önskar att jag kunde göra mer för dig är ingen hemlighet!
att jag önskar att vi bodde nära varandra är ingen hemlighet!
att jag tycker du är stark är ingen hemlighet!
att jag tycker det är värdelöst att skriva alla dessa gamla uttjatade klychor är ingen hemlighet!
att jag tycker du ska fortsätta att skriva som DU vill är ingen hemlighet!
att jag tycker det är en ynnest att få vara din vän är ingen hemlighet!
att jag känner mig bortskämd o uppmärksammad av dig är ingen hemlighet!
men en sak har jag inte skrivit eller sagt rakt ut o det är - jag älskar dig <3
tack för att du skriver så rakt, ärligt o utan krussiduller!
tack för att du är du!
tack för att du berikar världen o mitt liv!
kramar o kärlek för alltid
Du gör bra i allt du gör...Och nu kan du i ditt jobbiga liv även hjälpa andra, när det kommer att stå i tidningen. Tänker på dig ofta kram.
All heder åt dig att inte be om ursäkt för det du skrivit och upplevt och varför ska du göra det egentligen? Du skriver rakt på sak, utan omskrivningar vilket minimerar risken för missförstånd om hur du "egentligen" känner eller tycker - det borde uppskattas av dina närmaste.
Kanske är det så att några av de som finns i din fysiska närhet nu kan förstå hur det känts för dig, kanske kan det få dem att vilja finnas lite mer i din fysiska närhet? En hel del av oss har ju inte riktigt den möjligheten. Och jag instämmer till fullo i hela Sabinas kommentar.
Vi är många som inte smsat, mailat, mm men haft en tanke på dig och de dina ,, och vi älskar dig oxå :)för det du givit oss, En inblick i ditt liv-
Tack! /C
Förstår att det är ett stort steg att släppa in omgivningen här. Men det är ju som du säger, de kan logga ut när det blir för jobbigt. Och du, jag är så glad och tacksam att vi är vänner och jag önskar såklart att vi funnit varandra utan våra respektive tragedier, men nu är livet som det är. Jag tycker du är en fantastisk människa, vän, fru och mamma!!
/ Varma kramar, Anna!
