Urnsättningen
Vi började inne i kyrkan där vår begravningsentreprenör talade lite och sedan spelade upp låten som jag hade önskat åt M: "Miss Sarajevo". De hade ställt urnan på ett litet bord längst fram med levande ljus och jag hade med fotoförstoringen som vi hade på begravningen - för att göra det lite mer konkret för Lilla J. Den ställdes bredvid urnan och det var fantastiskt vackert när solen föll in rakt på fotografiet under musiken; nästan som om fotot var levande!
Sedan läste begravningsentreprenören en dikt; en version av den här (den finns i lite olika översättningar):
"Döden är inget alls. Den räknas inte. Jag har bara slunkit in i rummet bredvid. Inget har hänt. Allt är precis som det var. Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat. Vad vi än var för varandra är vi ännu. Kalla mig för det gamla bekanta namnet. Tala om mig på samma nonchalanta sätt som ni alltid har gjort. Låt inte ert tonfall förändras. Anlägg ingen tvungen allvarlig eller sorgsen min. Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt som vi gladde oss åt tillsammans. Lek, le, tänk på mig, be för mig. Låt mitt namn vara på allas läppar, som det alltid har varit. Låt det uttalas utan ansträngning, utan tillstymmelsen till en skugga över sig. Livet betyder allt det någonsin har betytt. Det är likadant det alltid har varit. Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet. Vad är denna död annat än en försumbar olyckshändelse? Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur syn? Jag väntar ju blott på er en liten stund här någonstans i närheten, alldeles om hörnet. Allt är väl."
Jag bar själv ut urnan till graven och sänkte ner den och jag och barnen lade ner varsin vit ros och varsitt glashjärta. Dessutom hade jag med en liten burk med jord hemifrån som jag tömde i; jag kände att M skulle ha med sig lite av den jord som var hans och som han arbetat med och vårdat så mycket genom åren.
Sist tände vi varsitt gravljus och lade ner ett hjärta av rosor och jag läste dikten av Dan Andersson som hans mamma hade önskat:
"Jag skall gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa så sakta på porten
där ingen mer går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut."
Det var bara jag, barnen, M:s föräldrar och mina föräldrar som var med och så begravningsentreprenören och kyrkvaktmästaren (som för övrigt känt M lite grann sedan de var barn, vilket jag tycker känns väldigt fint) och det var precis så det skulle vara. Begravningen är för alla - nästan ett skådespel - men urnsättningen är privat och mer intim.
Det kändes rätt okej också, inte så svårt som man kanske kan tro, för jag har hela tiden känt att inte är det M som ligger där i urnan, han finns ovanför mig och i mitt hjärta.....
M:s roshjärta. Älskar dig för alltid, vännen!
Åhhhhh gumman...som jag har tänkt på dig och barnen idag...
Visst är det så att det inte är Mats som ligger där...utan han finns precis som du säger ovanför dig och i era hjärtan...<3
Och visst har han en tumme med honom ovan där...för inte vill Mats att det ska regna på sina älskade...Han håller efter er även från sitt fluffiga vita moln.
KRAMAR TILL ER ALLA
KIKI
Det måste ha varit helt galet surrealistiskt, men det låter ändå som om ni fick en fin dag tillsammans. Jag är övertygad om att han fanns omkring er och att han särskilt uppskattade jorden. En såndär solsmula kan vara en stilla hälsning, du vet det va?
Sitter och läser din blogg för första gången. Funderar det du skrev om i ett tidigare inlägg om att man funderar på "varför kunde inte den (tex brottslingen) dö istället för min man/anhörig" - och jag minns när min pappa dog (54 år) så sa min då 84 åriga mormor att "kunde inte jag fått gå istället, jag har ju livet bakom mig..." - för det fanns ingen rättvisa i att pappa dog, när han hade så mkt liv kvar, framför sig.
Kommer också ihåg den där känslan av att tiden stod still. Hur kunde klockorna fortsätta ticka när mitt liv hade stannat totalt. Kan tänka mig att det är än värre när man mist sin livskamrat.
Sänder en varm tanke till dig och dina barn. kram
Vilken vacker och tänkvärd dikt!
M finns hela tiden runt dig och dina barn, och önskar er glädje och lycka i era liv.
Oj vad fint allt lät. Men jobbigt. Overkligt. KRAM!
Hej.
Det låter så fint allt du/ni ordnat till M´s urnsättning. Vackra dikter ni valt, tack för du skrev ner dem här. Tycker om roshjärtat, samtidigt som jag känner att det är så FEL att du ska behöva gå och välja ut det vackraste du kan tänka dig för M´s gravplats!!!!
Kramar
Hej på dig:))
Så fint du ordnat till M:s urnsättning.Mycket personligt o vackert-o jättesorgligt ändå.
Tyckte din idee där med jorden va så fin.
kram kram till er alla-marita(5-kilos)
Bra blogg :)
Besök gärna min fotoblogg.
Följ den gärna också på bloggkoll.se.
Jag läser igen din blogg för man behöver referenser - mår jag som andra, är detta normalt, fungerar "sorgarbetet" (efter nästan 20 år i Sverige förundrar man sig fortfarande över vissa ord, nåstan alla med lite bizarr myndighetsmak), osv? Fast man vet att det finns inga normer och alla sörjer på sitt eget sätt för att alla liv var unika och vi som är kvar är likadana...
Men dikterna var fina och det kändes en närhet när man läste dem. Tack.
Ta hand om er.
Är här och läser om hur det var för ett år sedan. Så nyss, så länge sedan... så känner jag med allt som rör pappa och gissar att det känns så även för dig.
Kram
Gillar om det du skrivit! Underhållande att se en del prima grejer och inte endast det generella grejerna som man kan läsa om varenda dag. ;)
