Sorgfågel

Något som varit tydligt hela min sorgeprocess är det faktum att sorgen tar bort kanten på allt. Det finns liksom ingenting som riktigt berör. Inget når ända in. Ibland kan det vara nästan bra; som idag när jag suttit på ett meningslöst jobbigt skitmöte på jobbet där vi insett att vi antagligen kommer att jobba ihjäl oss innan sommaren, då kan jag känna att visst, tufft men so what? Det går liksom inte ända in. Men detta gäller ju tyvärr glädje också; inget når fram!


Som jag lever nu finns det bara två saker som verkligen gör mig rädd. Det första är att något ska hända barnen. Jag skulle inte orka resa mig eller andas då! Eller jo, det skulle jag väl, precis som jag gjort i detta - fastän det inte gick. Men det skrämmer livet ur mig.

Det andra är att jag ska bli väldigt gammal. Som jag känner nu vill jag leva tills barnen blir vuxna och klarar sig, men därutöver vette fasen. Vill inte leva tills jag blir hundra och sakna honom i alla år!