Sorgfågel

Nu i helgen har vi sovit för sista gången i vårt hus. Nu är i stort sett allt färdigpackat och redo för flytten på torsdag. Känns som att det är dags och att det är rätt!

Vi satte också nya fina blommor på M:s och även på svärfars grav. På M:s grav planterade jag också höstblommor: såna där starkfärgade ljung som han var så förtjust i. På tisdag ska jag dit igen och lägga ett roshjärta inför årsdagen.


"Väskan var packad och huvudet var fullt.
Jag reste en morgon för spänningens skull.
Iväg, och allting i världen var nytt.
Jag såg mig i spegeln och såg någon annan."

http://www.youtube.com/watch?v=o8huiJ3Ul4I

Jag måste bara få viska det lite diskret här: jag irriterar mig på när folk jämför sin skilsmässa med att min man dog! Visst, jag fattar att varje separation är en förlust, men snälla människor: DET ÄR INTE "SAME SHIT"!!!!! Era barn har i alla fall kvar sin andre förälder (om personen i fråga inte är ett ärkepucko och i så fall ska ni betrakta skilsmässan som ert livs bästa händelse!)!

Så. Nu fick jag sagt det.

Livet i lägenheten flyter på bra. Stora J och Mellan M har börjat på sina nya skolor och även om Stora J var ledsen första dagen och tyckte mycket var jobbigt så har det gått bättre igår och idag. Hoppas att de kan få det riktigt bra!!
Jag njuter av att åka hem - HEM!! - till min nya ort och till Josef. Idag när jag och Lilla J kom hem stod det middag på bordet åt oss. På sängen låg nytvättade kläder i vikta högar och diskmaskinen var påsatt. Fatta lyxen!! Fatta skillnaden mot att komma hem som ensam 3-barnsmamma och veta att jag själv måste göra allt det som måste göras: tvätt, matlagning, städning och så vidare!!! Fatta det underbara med att återigen vara två i vardagen!!

Sitter i lägenheten, ger Lilla J frukost. Solen verkar titta fram idag. Somnade så tryggt och enkelt i Josefs famn i går.
Oron jag bär på över knäppa släkten gnager lite hela tiden, men jag är i alla fall inte ensam här.

Solen tittar verkligen fram idag.......

Vill bara berätta en sak om svågerns elaka fru; hon som kallade mig monster och bortskämd och jävla subba. Hon gick inte på svärfars begravning utan skickade svågern med de tre barnen själv. Men bouppteckningen var hon med på! Och då hade hon ändå inte rätt att vara där eftersom det bara är de kallade arvingarna/efterarvingarna som ska närvara - inte ingifta respektive.
Säger en hel del om en människa, eller hur?.......

Hälsade på i barnens nya skolor idag; skönt för dem (och mig!) att få se hur där är. Det närmar sig med allt nu: "fuskflytt" till Josefs lägenhet på fredag kväll så att barnen kan gå i sina nya skolor från början, skolstart på måndag och sedan bara hem hit över helgen för att sedan flytta på riktigt den 2 och 3 september! Längtar och räknar ner!! Och sedan ska det bli skönt när jag väl kan släppa gården här, men det frånträdet blir ju inte riktigt ännu.

Svärfars bouppteckning är gjord nu. Jag var inte med, eftersom jag vägrade sitta och ta mer skit, men det har ingen betydelse. Har fått papper på den, inga konstigheter. Knäppa släkten verkar inte bråka mer om gåvobrevet från 2004, de har väl insett att det inte går att invända mot. Istället verkar de slå mot allt annat de hittar; hur litet det än är. För det första hävdar de att svärmor ska bo kvar gratis för alltid. Jo, så var det sagt, men det var ju under förutsättning att vi ägde gården! Ingen pratade nånsin om vad som skulle hända om vi var tvungna att sälja, för det FANNS helt enkelt inte!
Hon bor naturligtvis gratis så länge jag har det, precis som det alltid varit, och sedan har jag fått in i kontraktet att hon bor med att enbart betala driften under de nya ägarna från deras tillträde (som kan bli runt nyår eller efter) till sista juni nästa år. Efter det kan de fortsätta på samma sätt om båda parter vill eller så övergår det i ett vanligt hyreskontrakt. Detta dög ju inte åt släkten, men å andra sidan duger nog inget jag gör åt dem....

Mindre saker svågern tjafsade om var vem som äger släpkärran. Alltså en sån där vanlig som man kopplar till bilen. Grejen är att han frågade mig det redan i somras när vi fortfarande pratade och jag svarade som det var att den är reggad på M:s dödsbo; alltså är det min. Jeeezus, jag besiktigar ju den och betalar avgifterna på den! Släng iväg ett mess till Transportverket med regnumret om du inte tror mig!! Och orka!!! Det är bara en vanlig gammal släpkärra - den där minsta sorten, utan kapell!!

Snart kommer de, sanna mina ord, att bråka om småstenarna på gårdsplanen!!......Vissa människor är bara patetiska.......!

Jag räknar ner dagarna tills vi ska flytta; det är inte långt kvar nu. Bråkar gör de nog ändå, men då slipper jag bo så nära det och jag slipper vara ensam. Här känner jag mig inte trygg längre och mår bara dåligt.

Josef säger när han kramar om mig att jag måste försöka äta bättre, han känner revbenen på mig. Men jag är lite som i början av sorgen; kan liksom knappt tugga och svälja för det bara växer i munnen på mig.

Maskinauktionen gick smidigt och bra och jag har fått kontraktsförslaget på försäljningen av gården. Det borde kännas som det sista upploppet nu och att allt äntligen håller på att redas upp och ordna sig, men släkten (dvs M:s bror med sin elaka fru samt "rika farbrorn") bråkar och förstör, så att allt känns jättejobbigt!! Jag mår skitdåligt, oroar mig för vad de kokar ihop bakom ryggen på mig (för något är det; svågern sa i telefon att "det blir en överraskning!" innan han slängde på luren!) och även fast jag vet att de inte har något att komma med så känns det så jäkla obehagligt med allt hat som bara plötsligt strömmar mot mig. Jag har i snart två år bara kämpat med att klara av den situation jag hamnat i - plus hanterat min sorg - och har inte fått ett skit i stöd av dem, men NU ska det minsann bråkas!! Känner mig otrygg här hemma nu, trots att jag innan alltid älskat det här huset, och längtar bara tills vi får flytta!
Jag hade så gärna velat få ha en smidig enkel sista tid här; fått känna att "nu äntligen är allt det praktiska jobbiga över"!!! Men det fick jag visst inte.....

Tråkigt nog så "förlorar" jag väl svärmor i det här också, för svågern verkar proppa henne full med skitprat och hon orkar väl inte stå emot så mycket nu när hon är i sin jobbigaste sorgeperiod efter svärfar. Jag som alltid tyckt om henne och beundrat henne och hennes styrka och alltid velat henne väl och försökt hjälpa henne. Nu vågar jag inte lita på henne längre och vill knappt prata med henne.

Önskar så att det var över, men det är det förhoppningsvis snart. Jag längtar efter ett normalt liv igen, efter "vanliga" småbekymmer, efter att få komma ur den här mardrömmen!

Idag har jag på telefon blivit utskälld av svågerns fru och fått så mycket skit hällt över mig att jag storknar än! Jag blev kallad "monster", "bortskämd" samt "jävla subba". Det är kiv om maskinauktionen och, tror jag, framförallt den stundande gårdsförsäljningen som detta bottnar i.

Så nu vet ni det; att bli änka - att ens man dör och man själv blir ensam med tre barn och ett krångligt lantbruk som man inte behärskar - då är man bortskämd! Ja fy jävlar vad bra jag haft det.........

Och nej, hon är inte klok. Har aldrig varit. Alla som träffat henne brukar ge omdömet "elak, grälsjuk, knäpp" och liknande. Men obehagligt som fan är det likaväl.

Läser i senaste Amelia-tidningen om Madelene som såg sin sambo Tommy misshandlas till döds. Hon berättar om hur det kändes när han var död. "-Kvar fanns bara den där fruktansvärda tomheten som tog så mycket plats att det knappt gick att andas."

Och inför att till slut gå vidare och träffa någon ny: "-Många sa "Du är ung, du kommer att träffa någon" och jag minns att jag blev arg och tänkte "Hur kan det tro det?"

Men i juli 2008 träffade hon Linus. Och då var hon redo. Hon hade accepterat att Tommy var död och insett att hon inte gjorde någon en tjänst genom att vara ledsen och ha dåligt samvete.

-"Jag är lycklig över hur mitt liv ser ut idag och skulle inte byta ut det mot något. Men jag saknar Tommy väldigt mycket och tänker på honom ofta. Och jag vet att jag har en själsfrände och bästa vän som väntar på mig."