Sorgfågel

Satte bröllopsdagsblommor vid graven idag, en bukett i brudbukettens färger och med sädesstrån inbundna. Lilla J var med mig och hjälpte till och pussade pappas sten som hon brukar göra.

Om han hade levt hade vi nog gått ut och ätit eller kanske grillat något gott på altanen i kvällssolen, det är så varmt och somrigt väder. Vi hade dukat fint och suttit länge, kanske druckit lite mousserande tillsammans. Inte så märkvärdigt men helt perfekt för oss. Vi hade minnts tillsammans och vi hade varit glada över att få ha varandra.

Älskling, grattis på vår bröllopsdag! Du får fira i himlen och jag på jorden. Jag saknar dig varje sekund!

Jag vaknar på morgonen med ögon som är alldeles svullna. Gråter jag på natten i sömnen? Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Men jag minns att jag drömde om M inatt, fast det var en fin dröm; en dröm där han levde.

Jag skulle ge allt jag äger och har för bara en enda dag till med honom, bara en enda dag! Jag längtar efter honom så jag går sönder!

"Jag som en gång sålde själen
Som fick kärleken och guldet
Och fick dansa hela natten
Till den sista baren stängde
Jag ångrar ingenting
Jag ångrar ingenting
Men tiden kommer när man ska betala"
(Bo Kaspers Orkester - Innan allt försvinner")

När det är som värst, då orkar jag inte skriva, inte prata, inte fejka normalitet, inte ringa någon, inte släppa någon innanför skalen runt sorgen. Som ikväll. När det är som värst, då är det bara en minut i taget som gäller..... och sedan flykt in i sömnen. Vad som än händer där kan det inte vara värre än verkligheten! Eller som inatt när jag drömde nåt om att världen gick under; sedan vaknar man till sin värld där det ÄR så.....!

Midsommarhelgen var rätt jobbig, jag hade nog inte väntat mig att det skulle vara riktigt så jobbigt som det var. Det har ju ändå varit så många högtider och storhelger vid det här laget. Men det var tufft, sorgen och saknaden slog till. Jag grät hela bilvägen till vännerna som vi skulle fira midsommarafton hos - 15 mil, det blir en del tårar! Och visst var det trevligt när vi väl var där, men hela tiden kändes det liksom fel! M fattades så tydligt, det blev ett så stort tomrum där han skulle varit och det kändes ganska tungt. Så även om vi för all del hade roligt, så var det väldigt skönt att komma hem dagen efter; till sitt eget hus, där inga masker behövs och där sorgen kan få bara vara.
Han kändes så nära; särskilt under bilresan dit, och det var ju därför jag grät. När han kommer sådär nära, så gör det så himla ont! Saknaden vrider om som en kniv i magen och där han borde sitta bredvid ekar tomheten. Ibland blir det så, minnet av honom blir så starkt och känns så nära och det är då det är värst!

Men allting går ju; det har det gjort hela tiden - helt enkelt för att det måste, så nu är även midsommar gjord. Nästa svåra grej blir väl vår bröllopsdag på måndag den 29:e. Det orkar jag knappt tänka på!......

Här är M:s midsommarbukett på graven. Jag och barnen ska åka till goda vänner och fira midsommar nu, just nu känns det mest jobbigt men det kanske blir bättre. Helst skulle jag vilja stänga av telefonen och mobilen, krypa ner under en filt i soffan med en film och en bok och en ask praliner och stänga ute hela världen och gråta. Högtider är mest en tung börda.....

Jag är så trött! Trött som i sömnig alltså, trött som i "jag gör för mycket och är igång för mycket". Ibland blir jag så akut trött att jag svajar och känner det som att jag nästan tuppar av. En del av mig kan nästan tycka att: "go ahead, svimma bara, för då får jag äntligen vila och så syns det kanske hur tungt jag bär!"
Men jag strävar på. Och jag klarar ju allt och jag fixar ju allt och jag gör ju allt. Det finns ju ingen annan här längre! Ingen som av sig själv - oombedd! - kan se att det behövs klippas gräs, rensas ogräs, tvättas bil, handlas mat, diskas, tvättas, strykas, lagas middag. Ingen som precis i ögonblicket kan se hur det står till och säga "älskling, du ser trött ut, lägg dig en stund i soffan så dukar jag av!" eller nåt liknande. Jag saknar att han alltid SÅG, att han alltid VISSTE!

Jag är i alla fall oändligt tacksam för barnen, de är min livskälla! Utan dem - ingenting!

Andra skriver det jag själv tänker. Jag bara citerar och länkar:

Gunilla skriver insiktsfullt om andras okunskap och fördomar om sorg och jag känner igen vartenda ord:

"Återigen kommer jag in på ämnet sorg som jag har blivit bra på. Det finns så mycket fördomar om hur man skall hantera sorg! Tro mig, vi svenskar är allmänt verkligen urusla på detta att ta hand om dem som har blivit drabbade av sorg.

När man drabbas av en stor sorg så visar sig genast omgivningens okunskap och fördomar om hur det ska vara. Plötsligt finns det några som tror sig veta hur vi mår och hur länge vi kommer att sörja. En fördom som jag har fått höra är att det kommer att kännas lättare efter begravningen. En annan fördom som många tror stenhårt på är det här med sorgeår. Att när det har gått ett år så är det ok, då ska man kunna vara som vanligt igen för då har man klarat av alla årets dagar och därefter slutar man sörja. "

Åsa Jinder uttrycker exakt hur det känns när folk säger okänsliga saker:

Att säga till någon att - Jag skulle inte överleva det, är att säga att - Jag skulle sörja mer än du.

Att överhuvudtaget säga till någon som varit med om något så traumatiskt, att man själv aldrig skulle överleva, klara av det, orka...måste vara det minst finkänsliga man kan göra.

Att utsättas för trauma är fullständigt förövande. På olika plan. Mycket syns inte på ytan. Mycket döljs bakom vardagliga rutiner, bakom skratt. Vi ser inte det bottenlösa grå. Vi känner inte den outhärdliga smärtan. Vi ser vad vi ser och vi drar slutsatser.

En människa som står upp. Går. Kanske börjat arbeta igen. Skrattar?

Åh, vad skönt tänker vi. Och tänker på oss själva. Hur jobbigt och svårt och obekvämt det är att ha sörjande människor omkring oss. Människor som ser ut att gå sönder flera gånger om dagen.

Vi har redan glömt att de faktiskt redan är brutna. Delade i två bitar, två bitar de med stor omsorg och likt illusionister får oss att uppfatta som en. Hel.

Ingen av de jag känner vill bli särbehandlade, ingen känner att de vill att omgivningen skall tycka synd om dem.

De vill bara att omgivningen skall förstå. Att hela livet är en illusion ibland. Det som syns vara helt är brutet. Den som syns vara glad är utom sig av sorg.

Vi måste orka gå bakom maskerna, under ytan, inte för att röra om eller peta i sår, utan för att förstå. Visa en slags osynlig hänsyn.

I den ingår att man tex inte säger

-Jag skulle aldrig orka. Jag skulle aldrig överleva.

Lotta som likt Gunilla förlorat ett barn har en dikt på sin blogg som var väldigt sann:

Skolavslutningen blev mycket riktigt en ganska tung grej att ta sig igenom. Jag gjorde det ju, precis som jag gjort allt annat, men tufft var det! Att sitta där och så uppenbart känna att han borde varit med! Att se Stora J får sin ros och gå nedför mittgången i kyrkan utan att hennes pappa var där!
Det är märkligt att man kan vara mitt ibland så många människor och ändå känna sig så totalt ensam! Att stå där bland alla andra föräldrar och veta att alla vet och att nästan kunna ta på obekvämligheten. Det krävs mycket kraft att hålla ihop då, att hålla masken någorlunda så att det blir bra för Stora J och Mellan M. Men jag tog dem därifrån så fort det anständigtvis gick efter att det var slut; vi stannade inte kvar och "minglade" mer än att de hann säga hejdå till sina fröknar.

Lilla J, så liten och ändå så känslig för mina sinnesstämningar, kände direkt när jag blev lite ledsen i kyrkbänken och tröstade på sitt eget lilla vis. Hon ger mig alltid en låtsasnapp när hon ser att jag blir ledsen och det gjorde hon i går också, ett par gånger. Hon vet direkt, det behöver inte ens vara tårar, utan hon känner det! För henne är ju napp den ultimata trösten, så det ger hon alltid - fast på låtsas - till alla som är ledsna.

Regnade gjorde det också, oupphörligt, hela kvällen och det var första gången på de 6 år som jag varit med om barnens skolavslutningar som det var så dåligt väder. Alla andra tyckte det var trist, men jag sket högaktningsfullt i det! Tyckte det var rätt passande att himlen grät när inte M kunde vara med!

I morgon kväll är det skolavslutning för Stora J och Mellan M - den första utan M. Det känns lite småtungt; ytterligare en sån där "första gången-grej" som jag måste ta mig igenom. Att sitta där i kyrkan utan honom när vi alltid suttit där tillsammans!
Extra jobbigt är det också att Stora J slutar på sin skola (de börjar på högstadieskolan i 6:an i vår kommun), så hon ska stå därframme och få en ros av nån liten knatte. Då borde M varit där! Men det kommer han aldrig att vara, inte något år! Inte heller när Mellan M får sin ros eller när Lilla J har sin första skolavslutning eller när de tar studenten eller när de tar sin högskoleexamen om de nu gör det. Alla dessa högtider, alla dessa livets tillfällen!! När de flyttar hemifrån, när de gifter sig, när de får barn! Jag minns att jag satt på sjukhuset och dödsvakade och tänkte på alla dessa tillfällen framåt i livet som han inte kommer att vara med på och hur tröstlöst det kändes!

Kan någon förstå att sorg också innebär sådant? Att man även sörjer det som är i framtiden, allt som den som dött missar? Och att man sörjer så långt framåt - jag kan till exempel bli så ledsen över att jag inte får se hur han skulle sett ut som gammal! Jag som visste att jag ville åldras med honom, det kommer inte att hända! Jag får aldrig se om han blir gråhårig eller flintis, var hans rynkor skulle sitta, om han blir sådär gubbigt småtjock. Vi får aldrig sitta på verandan i varsin gungstol och gagga, som vi alltid sa att vi skulle göra!

Saknar honom!

Dålig dag idag; stressig morgon, jobbigt och otillräckligt på jobbet med en barngrupp som ibland känns...tja..dysfunktionell eller nåt och som topping på det hela trötthet och mycket att göra hemma på kvällen. Ibland är jag så trött att jag blir yr i huvudet; det känns nästan som att jag ska svimma! Men bryr jag mig om det? Nä, jag bara tragglar på. Varför? Ja, vem fan ska annars laga maten, tvätta tvätten, krama barnen and so on for eternity?!

Jag önskar mig tänkande medmänniskor - människor som kunde dra egna briljanta slutsatser UTAN att man behövde skriva dem på näsan: "Hmmm, hon är ensam varje dag med 3 barn, kanske hon skulle vilja ha hjälp med dem? Hon har en gräsmatta stor som en fotbollsplan, kanske hon vill ha hjälp med att klippa den nån gång? Hon har tummen mitt i handen och bor i en stor villa, kanske hon skulle behöva hjälp med nån fixargrej?"
Jag önskar mig hjälp som kommer självmant utan att jag ska behöva be om det! Jag vill inte be om allt, det är svårt och jobbigt för det förstärker känslan av hjälplöshet och ensamhet.

När jag ser män som är dåliga pappor; som behandlar sina barn illa, som skiter i dem, som inte prioriterar dem, som är kassa fäder helt enkelt - då blir jag så himla irriterad! Varför ska såna finnas och varför skulle M dö?? Han som var en så fin pappa; som älskade sina barn så oändligt mycket, som skulle gjort vad som helst för dem!! Varför kan inte han få finnas stället för alla de där puckona? Och vad har de för ursäkt för att göra som de gör? Men gå och dö istället då om ni nu ändå inte kan vara pappor på ett bra sätt kan jag känna!! Som han som glömde hämta sina barn på dagis utan gick hemma i ett tomt hus (hallå, märker man inte att något fattas då??) eller han som brukar skicka ut ungarna på cykel med stödhjul (gissa hur lite år man är om man behöver stödhjul??) att cykla på landsvägen utan vägrenar där bilarna blåser förbi i 90 km/h. Såna ser jag i min vardag och då känner jag mig rätt....förbannad.
Jag VET att livets mellannamn är orättvisa och jag VET att det inte tjänar något till att tänka i termer av förtjäna att leva eller dö, men ändå. Sorgen rymmer även mycket ilska, det kan inte hjälpas!

Jag är så glad över att jag kan se M:s drag i barnens utseenden! Särskilt Lilla J är väldigt lik honom ibland när hon gör vissa miner eller har vissa ansiktsuttryck. Att se det är som en hälsning från honom; som om jag kunde se honom i himlen fast genom en förtrollad spegel. En länk som alltid kommer att finnas kvar. Jag hoppas att de blir ännu mer lika honom när de växer upp - till utseendet och såklart även inuti!

Här är en lista på personer som en änka skulle behöva ha tillgängliga i det praktiska hanterandet av allt som ett dödsfall drar med sig:

* en "fixar-nisse", d.v.s en händig person som man kan ropa på när en möbel ska skruvas ihop eller något tungt ska flyttas eller en kran droppar och liknande.
(Ni skulle se hur jag löser problemet med att ta isär matsalsbordet när de extra bordskivorna ska läggas i! Egentligen behöver man vara två som drar i varsin bordsända, men nu när jag är själv löser jag det genom att lägga mig på rygg under bordet och hålla händerna på ena sidan om bordsglipan och sparka med fötterna på andra sidan. Vips! så dras bordet isär, men det är ju en ganska joxig lösning!)

* en kontorist/sekreterare som kan fylla i alla papper och blanketter samt ringa alla samtal till diverse myndigheter. Kötider till Skatteverket och Försäkringskassan är ett heltidsjobb att rodda!

* en jurist som sköter allt med bouppteckning/arv/dödsbo/livförsäkringsfrågor m.m.

* en personlig coach som kan tala om för en att man är vacker idag eller att man varit duktig eller att man är bra.

* en åsikts-tyckare som man kunde rådfråga i små och stora frågor. "Ska jag köpa den eller den stolen?" "Ser den här klänningen bra ut på mig?" "Ska vi åka dit eller dit på semestern?"

* en trädgårdsmästare som kunde göra allt det där som man inte hinner med när man är ensam, t.ex trimma gräskanter eller tunga jobb som vår-/höstgräva grönsaksland.

* en elak bodyguard som kunde nita alla idioter som kläcker ur sig korkade och oförstående kommentarer.

Funderar mycket på det där med kärlek och på vad jag har förlorat. Jag sitter till exempel och tänker på att jag inte har blivit kysst sedan den 27 augusti! Det var den dagen han fick astmaanfallet och jag vet ju att jag fick en hejdå-kyss när han gick iväg efter lunchen, för det fick jag alltid. Inte en enda kyss sedan 27 augusti och innan dess fick jag flera varje dag. Inte konstigt att jag saknar det!

Eller att han alltid brukade massera min hårbotten. Eller att vi skrev små kärlekslappar till varandra. Eller att vi skickade småsnuskiga sms till varandra (och skojade om att Telia nog hade oss på bevakning för dessa sms!). Eller att han brukade plocka blommor till mig. Eller att jag alltid försökte hålla mig vaken tills han kommit hem om han jobbade sent när det var skörd eller sånt, för att få säga godnatt.

Tänker ibland på hur det skulle vara att träffa någon ny. Vad svårt det skulle bli, för jag skulle ju bara jämföra! Den personen skulle ha det ganska tufft, för det skulle bli mycket att leva upp till! Och denna någon skulle också få stå ut med att just för att M är död, så finns han alltid kvar. Alltså, jag menar, han hålls ju "levande" i och med att barnen behöver minnas honom, jag åker till graven och sköter den, det kommer alltid att finnas foton av honom framme.

Tanken på någon annan känns konstig, främmande. I början när jag tänkte så blev jag faktiskt fysiskt illamående - jag kunde kräkas av blotta tanken! Riktigt så illa är det inte nu, men det känns fortfarande underligt. Jag är inte redo för något sånt än på länge, det vet jag ju. Ändå kan jag längta efter att höra ihop med någon, att vara någons första-val, att ha någon som längtar efter mig. Men jag vet ju att jag helst vill att denna någon ska vara M!


Man blir väldigt "avstängd" i sorg. Nu är jag inne och tassar på lite känsliga saker, men here we go: det där med sex. Alltså, jag har hört teorier som graderar sex som ett grundläggande behov för människan; i samma klass som mat och sömn. De personerna vet ju fan inte vad de pratar om!! Mat, det åt jag inte den första veckan, men sedan var jag ju tvungen att börja äta, annars hade jag inte överlevt! Samma sak med sömn, jag sov inte i början, men det var jag ju också tvungen att göra rätt snart annars hade kroppen gått under! Men sex...... Det bara stängs av, som en off-knapp, plopp! borta! Det behovet bara försvinner, det helt enkelt inte finns! Och då menar jag ALL sex, även egen-sex. Tro mig, änkor är kyskare än nunnor! Jag saknar som sagt att bli kysst, men allt utöver det är bara bort-tonat, som ett nervridet reglage. Sparlåga, eller nåt....

Var på BVC häromdagen för 2-årskoll av Lilla J och då frågade min gulliga BVC-sköterska hur det går för mig nu (hon vet ju allt som hänt och höll extra koll på mig i början). Jag svarade ärligt att det funkar hyfsat bra i vardagen för jag ljuger bättre nu. Med det menade jag att jag lärt mig att sätta upp ett automat-leende och på artighetsfrågan "hur är det?" svara "bra!" utan att blinka. Jag ljuger skitbra, för det är klart att det inte är "bra" - hallå, jag har förlorat min livskamrat! Men frågan är en artighetsfråga och är inte menad för någon djupare analysering - ungefär som amerikanskans "how are you?"

Jag hade ju innan så svårt för det här sociala kallpratet; det där "hur är det? Jotack, bra, själv då? Fint väder! Ja, visst är det skönt med lite ljus och värme blablabla", men nu har jag lärt mig att hantera det. Jag fixar att stå och småprata sådär ytligt-trevligt med folk nu och det gör ju vardagen mer lättfungerande. Men inuti är det klart att jag saknar M lika mycket och inuti är sorgen lika stor. Visst går det framåt, men inte alls så som jag tror att folk inbillar sig. Det SYNS bara inte lika mycket nu!

Varje dag när jag vaknar och slår upp ögonen känner jag ett sånt enormt motstånd. Jag vill verkligen inte!! Det är något helt annat än vanliga människors "ånej, måndag morgon!"-ångest. Det är mer som att varje morgon måste jag aktivt göra valet gå upp eller ligga kvar, leva eller dö? Jag väljer ju såklart att gå upp och leva varje dag, men det är just det att det känns som att det är långtifrån självklart, det kräver en aktiv tanke och handling varje dag. Egentligen vill jag bara blunda och stänga ute hela världen och livet och den här tillvaron och det kräver rätt mycket energi att gå emot den impulsen!

Jag längtar efter en morgon när jag kan vakna och känna "hurra, en ny dag!"