Att vakna till sorg
Jag längtar efter en morgon när jag kan vakna och känna "hurra, en ny dag!"
Om du bara visste hur jag känner igen det du skriver med detta att vakna varje morgon och verkligen inte vilja.
Jag brukar tänka som så här... hitills har du vunnit kampen, att klivit upp. Ingenting annat har segrat.
Keep fighting.
KRAM!
Idag var jag i Uppsala, rätt centralt, vid tretiden. Rätt som det var illtjöt det omkring mig och jag fattade inte vad det var, var det utryckning? Så jag vevade ner rutan för att höra bättre - och då kände jag igen ljudet, och tänkte omedelbart på dig. Där vi bor hörs aldrig flyglarmet, det är många år sen jag hörde det sist. Men det var, utan att andas emellan, du som var det första jag tänkte på.
Många gånger äter din blogg upp mina inlägg. Ofta när jag skrivit om en speciell sak som jag inte tänker nämna nu, för att det här ska komma fram. Jag undrar när jag ska få lov att skriva det jag vill säga, uppenbarligen inte än. Men jag vill att du ska veta att jag skriver oftare än det kommer inlägg hit.
Usch ja, det där känner jag igen. Men sakta sakta en millimeter i taget så kommer du få en bättre känsla på morgonen. Det vet jag. Jag tänker på dig (och snart ses vi!). KRAM!
Men du gör det. Varje morgon gör du det och det är något att vara stolt över!
Jag hade som regel att varje morgon gå upp och duscha och klä på mig. Om jag sen gick tillbaks till sängen spelade ingen roll men varje dag skulle jag upp och göra i ordning mig. Vet inte om det hjälpte men jag gjorde det i alla fall. / Kramar Anna!
