Gruvar mig lite för skolavslutning
Extra jobbigt är det också att Stora J slutar på sin skola (de börjar på högstadieskolan i 6:an i vår kommun), så hon ska stå därframme och få en ros av nån liten knatte. Då borde M varit där! Men det kommer han aldrig att vara, inte något år! Inte heller när Mellan M får sin ros eller när Lilla J har sin första skolavslutning eller när de tar studenten eller när de tar sin högskoleexamen om de nu gör det. Alla dessa högtider, alla dessa livets tillfällen!! När de flyttar hemifrån, när de gifter sig, när de får barn! Jag minns att jag satt på sjukhuset och dödsvakade och tänkte på alla dessa tillfällen framåt i livet som han inte kommer att vara med på och hur tröstlöst det kändes!
Kan någon förstå att sorg också innebär sådant? Att man även sörjer det som är i framtiden, allt som den som dött missar? Och att man sörjer så långt framåt - jag kan till exempel bli så ledsen över att jag inte får se hur han skulle sett ut som gammal! Jag som visste att jag ville åldras med honom, det kommer inte att hända! Jag får aldrig se om han blir gråhårig eller flintis, var hans rynkor skulle sitta, om han blir sådär gubbigt småtjock. Vi får aldrig sitta på verandan i varsin gungstol och gagga, som vi alltid sa att vi skulle göra!
Saknar honom!
Vännen! Jag förstår, jag vet vad det är att sörja den framtid man inte fick och hur det kan smärta i hela kroppen. håller dig hårt i handen i dag Kramar Anna!
Hej
Längesedan jag kommenterade till dig nu men jag kollar upp din blogg varje dag. Jag sörjer också framtiden även om jag har min make kvar men sittandes i rullstol så kan allt bli svårt för alla runt omkring.
Äldsta dottern ska övningsköra vi måste gå handledarkurs 1 körskola kan ta in rullstol i lektinssalen. Min syster har skaffat lägenhet den enda som fanns var ett par trappor upp utan hiss. Detta bekymmer får ju barnen sedan när de ska flytta om pappa ska kunna hälsa på.
Men jag lovar man hittar fler och fler ljusglimtar i mörkret. Ha ett trevligt sommarlov och njut med dina barn det hade säkert din man deras pappa velat.
Lotta
blä...
vet inte vad jag ska säga, det blir juh bara så platt o knäppt ändå liksom!
så jag skickar mina sedvanliga kramar o kärlek till dig.
Precis så är det! Som vanligt känner jag och har känt som du. Mina föräldrar har stannat i 60-årsåldern även om pappa faktiskt skulle ha varit nästan 75 år nu. Många kramar till dig och snart ses vi :)!
Hej! Det här är första gången jag hälsar på i din blogg. Du skriver ärligt och rakt in i hjärtat. Min pappa dog 46år gammal, nu är det 17år sedan..oj, vad tiden går. Jag förstår vad du menar när du skriver om att man sörjer en framtid. När jag fick reda på att jag var gravid blev jag förstås glad men jag grät även för att mitt barn och min pappa aldrig skulle få träffa varandra. Jag tror inte heller att sorgen har någon tid, jag tror mer på uttrycket "sorgearbete" för sorgen är ett stort tungt arbete och det går upp och ner..Efter några år kände jag att jag kunde tänka på pappa utan att bli ledsen, bara känna glädje över att han funnits i mitt liv. Det betyder inte att jag inte fortfarande kan sakna honom, hans härliga humor och stora varma hjärta.Stor kram till dig!!!
