Jag ljuger så bra!
Jag hade ju innan så svårt för det här sociala kallpratet; det där "hur är det? Jotack, bra, själv då? Fint väder! Ja, visst är det skönt med lite ljus och värme blablabla", men nu har jag lärt mig att hantera det. Jag fixar att stå och småprata sådär ytligt-trevligt med folk nu och det gör ju vardagen mer lättfungerande. Men inuti är det klart att jag saknar M lika mycket och inuti är sorgen lika stor. Visst går det framåt, men inte alls så som jag tror att folk inbillar sig. Det SYNS bara inte lika mycket nu!
Jag lär mig så mycket av dig, om hur det är med sorgen så där iskallt nära som du tvingas ha den... Vad jag önskar att du slapp vara min läromästare, jag struntar i varje uns av kunskap om det kunde betyda att M fanns kvar. Men när det nu är som det är, vill jag tala om att jag värdesätter ditt skrivande oerhört mycket. Jag förstår min mammas sorg bättre genom dig. Det går inte att jämföra sorgen efter sin pappa med sorgen efter livskamraten, det har jag också lärt mig. Ibland nuddar jag vid tanken "nu räcker det väl, nu har du väl vant dig" när jag hör hur svårt det är för mamma - men HALLÅ!? Det är väl JAG som ska ha vant mig vid hur svårt hon har det. Att han varje sekund fattas, han som funnits där - alltid. Det syns inte lika mycket nu, det har du rätt i, men jag har lärt mig av dig att det KÄNNS precis lika mycket!
Kram
Hej Sabina!
Kram till dig!Om det kan hjälpa dig att förstå din mamma, så är det ju bra! Man vänjer sig ALDRIG, man bara lär sig att leva med sorgen (tror jag tralala, som Astrid Lindgren skulle sagt!)
Jag är tacksam över att du följt mig hela tiden och att du finns där. Du med din sorg, jag med min.
Kram!
Sorgfågel
"det funkar hyfsat bra i vardagen för jag ljuger bättre nu"
Visst var/är det så, du formulerade det bra
Ville bara förtydliga att jag känner igen mig själv med dessa ord när folk frågar mig
Hej Jonas!
Visst är det så det är; folk tror att man mår bättre och har börjat "komma över det" bara för att man LÅTER bättre! I själva verket är det bara så att man blivit bättre på att sätta upp fasaden och att gömma undan sin sorg.
Kram!
Sorgfågel
Du beskriver det så bra så det är inte klokt. När man ljuger sådär bra drar folk en lättnadens suck och ibland får man höra hur de pratar om en "Jo men hon verkar ju må bra nu", "Hon är ju så stark och nu verkar det ha gått över, så skönt för henne" Men det är inte "för henne" det är skönt utan för dem själva för då behöver de inte känna en massa jobbiga känslor eller, gud bevars, ansvar för den som sörjer. Människan fungerar tydligen på det viset men tro mig vännen, jag vet att allt inte är bra! Jag vet att du inte mår bra. Och den dagen du faktiskt mår bättre vet jag att du kommer tala om det för mig och mena det! Sorgen försvinner inte, den blir ens vardag, så "enkelt" är det. Varma kramar Anna!
Fin blogg!
titta gjärna in på min!
Och lägg en komentar om du vill =)
