Sorgfågel

Gott nytt år till er alla som följer mig! Jag hoppas att mitt 2010 får fortsätta vara så lyckligt som 2009 slutar! Jag hoppas att jag kan vila i känslan, jag hoppas på stabilitet och trygghet.

Drömde inatt att begravningsbilen körde uppför min trädgårdsgång och lastade in M:s kista. I drömmen var det precis den kistan jag valde på riktigt; den där varma träfärgen. Jag stod i fönstret och såg kistan lastas in i bilen, jag höll på att klä på mig så jag kunde inte gå ut. Sedan körde de iväg och jag var kvar. Ibland är drömmar väldigt talande....


När jag och barnen tittar upp på himlen på kvällar och mornar ser vi den där starka stjärnan som alltid syns bredvid månen - tror det egentligen är Venus? - och då säger vi att det är '"pappa-stjärnan". Han lyser över oss, alltid, alltid!

Josef var med mig igår på julafton hela dagen och kvällen på stora stökiga släktfirandet. Ofattbart modigt tycker ju jag och jag satt helt fascinerat och betraktade honom när han helt naturligt liksom bara smälte in där - som om han varit med flera gånger förr! Så enkelt, så naturligt.
Det skrämmer mig på något konstigt ologiskt sätt, trots att jag egentligen är glad över det. Jag tror att det som skrämmer mig är att jag vet hur lätt det är att förlora något vackert.

Upprepar mantrat: här och nu. Lyssna. Tillit. Jag är bara så ovan... Ljuset bländar när man levt i mörkret länge.

Julafton idag och jag är ju onekligen ovanligt glad och lycklig. Men nånstans ifrån smyger sig ändå en låg halvledsen känsla över mig. Läser bakåt i bloggen om förra julen och minns hur svårt det var. Vilken resa ändå på det här året!

Kanske är det ekot av förra julen som drar ner mig... Eller bara den där skärvan av saknad som ju alltid kommer att finnas hos mig?

Men jag står ändå i ljuset... Den här julaftonen kommer jag inte att gråta mig till sömns ensam....

Jag har tagit ett steg till i och med att jag nu har släppt in Josef här på bloggen och låtit honom läsa. Det känns som att låsa upp sin dagbok och lämna över den till någon annan att fritt läsa ens själ!

Jag har ju vetat hela tiden att den dagen jag träffar någon, så måste den personen läsa den här bloggen. För att kunna förstå mig, för att få en inblick i hur jag haft det och vad jag varit med om. För att förstå hur jag blivit den jag är idag. För att visa sin egen kaliber: står kvar eller vika sig.

Det känns lite utlämnande, men samtidigt nödvändigt. Och jag har inga farhågor angående Josef, såpass vet jag att han pallar med. Det känns skönt att kunna lita på någon igen!

Såhär skrev jag i ett mailsvar till Matilda:

Angående det här nya; det känns så himla bra!! Han får mig att våga på ett sätt jag inte trodde jag var kapabel till. Jag som trodde att jag skulle få vara ensam för alltid för att M "skämde bort mig" med så mycket kärlek och omtanke och öppna känslor och "jag älskar dig!" varje dag! Det finns ingen som kan ge på det viset tänkte jag. Tills Josef kom. Med sina söta godmorgon-sms, sin entusiasm över oss, sitt sätt att stolt prata om mig med alla han känner....och de där 3 orden.....! När han ser på mig så ser jag att jag är vackrast och bäst i hela världen - precis så som M gjorde!!

Sen vet man ju inte vart det leder eller hur långt, men att få vara med om det just här och nu - en gång till!...., det är fantastiskt!! Många får inte det ens EN gång ju!

Som så många gånger förr under det här året får jag styrka och bekräftelse av mina stöttepelare till vänner i cyberrymden! Så kloka ord som jag sparar därinne i hjärtat! Hoppas att det inte gör något att jag citerar.

Matilda:
"Det är bara så underbart härligt att känna din lycka. Att få se att du äntligen får lite medgång i livet. Lite grann är det en konstig lättnad också, att veta att någon finns där hos dig.

Och jag tror att M ler med hela ansiktet uppe i sin himmel. Kanske har han till och med haft ett finger med i spelet? ;)
M är den person som står dig och barnen närmst, och jag tror att även han känner en lättnad över att någon vakar över hans skatt på jorden."

Sabina:
"Du har inte valt din situation. Du 
hanterar den efter bästa förmåga - och vi som följt dig vet hur du har 
kämpat. Du är värd varje minut av lycka, och det gläder mig ofattbart 
mycket att höra att människor tycker att du strålar. Samtidigt som du 
alltid kommer att ha ett vackert litet sommarmoln i form av M vid 
din sol. Han finns där. Han ska finnas där. Och självklart kommer du 
att alltid att sakna honom. Ibland drar molnet förstås in som ett 
oväder, en storm och vräkregn som kommer att hålla i sig i dagar. 
Skillnaden är att solen har spruckit igenom igen, att du kan se den 
igen och känna den. Och du ska stå där i solstrålarna och stråla 
tillsammans med dem!"

Alla i min omgivning har blivit så glada för min skull nu. Det är skönt för dem att äntligen se mig lycklig antar jag, och skillnaden på mig syns tydligt. "Du strålar!" säger min bror och kollegorna förundrade sig en dag, innan de visste, över hur blå mina ögon plötsligt var.

Det som alla kanske glömmer är att saknaden efter M ändå finns kvar. Den kommer alltid att finnas med mig, ingenting kan helt ta bort den. Möjligen dämpas den, möjligen känns den mindre smärtsam - men försvinner helt gör den aldrig.
 
Jag känner mig kluven och lite förvirrad ibland: hur kan man älska en i himlen och en på jorden på samma gång?

Pappa tyckte i en kommentar här att jag ska skriva om hur M hjälpte mig hitta en VVS-reparatör.
Det var igår det hände: jag hade märkt att vattenpumpen som vi har i källaren (det är egen brunn till huset) hade gått igång väldigt tätt; till slut med bara tre minuters mellanrum. Insåg att nåt var fel, men vem i hela friden vänder man sig till? Jag har ingen aning om vilka som installerat den en gång i tiden och den ende som kan kunnat fråga är ju som bekant död.
Rådfrågade pappa som säger "ring nån VVS-firma så kan de nog guida dig!". Så jag ringer första bästa i telefonkatalogen, inte så hoppfull eftersom jag vet att det är ursvårt att få tag i såna hantverkare. Men kvinnan som svarade där trodde dels att hon visste vad felet kunde vara (inte vattenpumpen utan hydroforen) och dels hade en VVS-reparatör som bodde åt mitt håll. "Så han kanske kan svänga förbi dig när han ska hem!" säger hon. Det lät ju alldeles för bra för att vara sant, men bara en stund senare ringer den här mannen och säger att han kan komma direkt om jag är hemma.
Mycket riktigt dyker han upp en stund senare och lokaliserar och åtgärdar felet med lätthet. Allt på under timmen!

Jag var helt euforisk efteråt: det borde inte gå så lätt med VVS-fel, sånt brukar man få vänta i evigheter på! Och det var så många saker som klaffade: att jag ringde precis den tiden jag gjorde så hon kunde skicka den här reparatören, att han bodde åt mitt håll, att han just den här veckan höll på med lättare snabba jobb och därför inte var så uppbokad och så vidare.

Jag kände det så tydligt: närvaron av något som jobbade för mig! Handen som hölls över mig. Hjälpen från det där bekanta hållet. Innan på dagen, på väg hem från jobbet, hade jag svängt upp till kyrkogården och suttit vid graven och bett M om hjälp med just detta. Och som så ofta under det här året lyssnade han.....

Min egen skyddsängel! Det är inte första gången jag tydligt känt så, det har varit andra gånger som det känts som att han gripit in och hjälpt mig eller gett mig kraft.

Och jag tror inte att M har något emot att jag träffat Josef. Jag tror att det var M som skickade honom.....

Jag njuter förundrat över att på över ett år äntligen känna äkta känslor igen! Ren glädje, ren lycka, äkta skratt! Efter att ha fejkat leenden, efter att ha burit den där masken så länge känns det befriande!

Josef säger att han tycker så mycket om att höra mitt skratt; att jag skrattar och ler ofta och jag tänker: "ja, nu ja. Med dig. Inte innan". Den han ser är något som i alla fall liknar den jag var förr.

Steg för steg tar vi in varandra i den andres liv. Han gör det mycket mer och snabbare än jag, men det skrämmer mig inte så mycket längre. I början fick jag skälvan av att han berättade om mig så mycket för alla i sin omgivning, eftersom jag var så osäker på vad jag klarade av. Nu känns det sakta men säkert tryggare, för han står så stabilt och stadigt och jag behöver aldrig tveka på vad han känner. Alldeles av sig själv gör han rätt hela tiden; han förstår, han accepterar med självklarhet min situation, han har inget emot att M alltid kommer att finnas med, han frågar och pratar otvunget om det.
Vägen till mig går genom min sorg, den går inte att gå runt. På något sätt, kanske utan att ens vara helt medveten om det, vet han det.

Varje morgon klockan halv sju vaknar jag av godmorgon-sms:et som han skickar. Lika gulligt varje morgon och lika välkommet! Det känns ovant att vara omgiven av så mycket fint; att stå i ljuset igen. 

Jag svajar, för det är så ovant och lite skrämmande! Går ena stunden framåt mer än jag trodde jag kunde och backar nästa stund tillbaka. Vacklar och tvekar över mig själv och vad jag klarar. Tack Josef, för att du står kvar så stadigt och tryggt, för att du förstår och för att du lyser över mig!!


"Remember those walls I built
Well baby they're tumbling down
And they didn't even put up a fight
They didn't even make a sound
I found a way to let you in
But I never really had a doubt
Standing in the light of your halo
I got my angel now

It's like I've been awakened
Every rule I had you breakin'
It's the risk that I'm takin'
I ain't never gonna shut you out

Everywhere I'm looking now
I'm surrounded by your embrace
Baby I can see your halo
You know you're my saving grace
You're everything I need and more
It's written all over your face
Baby I can feel your halo
Pray it won't fade away"

("Halo" - Beyonce)

Går med trevande steg på en alldeles ny, okänd väg som tidigare skrämt mig så mycket men som plötsligt bara ligger där framför fötterna. En skälvande början, en ovan känsla att vakna på morgonen och känna ett lyckorus.

Jag har börjat dejta en man, någon jag tycker väldigt mycket om. Vet inte exakt hur redo jag är eller vad jag klarar av, men för första gången på över ett år vill jag verkligen vara just "här och nu"! Och känslan av att vara genuint glad och lycklig är fantastisk; vad som än händer är det värt att få känna så igen!

Jag har pratat mycket med honom om hur jag har det, vad jag varit med om och om att M alltid kommer att finnas hos mig. Jag hoppas att han orkar med det och jag hoppas att han klarar av att stå kvar när jag skyggar och backar, för det kommer jag nog att göra ibland.



"Säg till om jag stör
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen."

Eeva Kilpi