Sorgfågel

Jag njuter förundrat över att på över ett år äntligen känna äkta känslor igen! Ren glädje, ren lycka, äkta skratt! Efter att ha fejkat leenden, efter att ha burit den där masken så länge känns det befriande!

Josef säger att han tycker så mycket om att höra mitt skratt; att jag skrattar och ler ofta och jag tänker: "ja, nu ja. Med dig. Inte innan". Den han ser är något som i alla fall liknar den jag var förr.

Steg för steg tar vi in varandra i den andres liv. Han gör det mycket mer och snabbare än jag, men det skrämmer mig inte så mycket längre. I början fick jag skälvan av att han berättade om mig så mycket för alla i sin omgivning, eftersom jag var så osäker på vad jag klarade av. Nu känns det sakta men säkert tryggare, för han står så stabilt och stadigt och jag behöver aldrig tveka på vad han känner. Alldeles av sig själv gör han rätt hela tiden; han förstår, han accepterar med självklarhet min situation, han har inget emot att M alltid kommer att finnas med, han frågar och pratar otvunget om det.
Vägen till mig går genom min sorg, den går inte att gå runt. På något sätt, kanske utan att ens vara helt medveten om det, vet han det.