Sorgfågel

Jag har tagit ett steg till i och med att jag nu har släppt in Josef här på bloggen och låtit honom läsa. Det känns som att låsa upp sin dagbok och lämna över den till någon annan att fritt läsa ens själ!

Jag har ju vetat hela tiden att den dagen jag träffar någon, så måste den personen läsa den här bloggen. För att kunna förstå mig, för att få en inblick i hur jag haft det och vad jag varit med om. För att förstå hur jag blivit den jag är idag. För att visa sin egen kaliber: står kvar eller vika sig.

Det känns lite utlämnande, men samtidigt nödvändigt. Och jag har inga farhågor angående Josef, såpass vet jag att han pallar med. Det känns skönt att kunna lita på någon igen!