Sorgfågel

3 dagar kvar att jobba innan semestern och åh, vad det ska bli skönt att vara ledig! Det har varit väldigt intensivt nu den senaste månaden med mycket som ska ordnas och hållas i, men det verkar mer och mer falla på plats! Ett tag var det som om alla pusselbitarna bara svävade ovanför sina platser och inte ramlade ner där de skulle, men en efter en lägger de sig nu tillrätta känns det som. Det är väl M som pusslar åt mig kan jag tro! - det är tryggt med en alldeles egen skyddsängel!

Igår var det vår bröllopsdag; det skulle varit 8-årsjubileum sedan vi gifte oss. Satte rosor - röda såklart! - på graven till honom.

Idag ordnades en stor, tung grej upp som jag oroat mig jättemycket för: alla kvarvarande maskiner (och gårdsinventarier) ska säljas på auktion! Auktionsfirman var här idag och tittade runt på vad det är för grejer och de gav ett väldigt proffsigt och gediget intryck, det kändes jättebra! Det vet ju jag också att de tjänar bra med pengar på en sån här affär, men åh vad skönt att kunna få ett helhetskoncept! De säljer allt; ALLT - stort som smått och det är ju just det jag vill. Det ska bli så oerhört skönt att bli av med allt på en gång; jag som oroat mig så mycket över hur jag ska kunna hantera allt som finns överallt här!
Så nu blir det auktion här på gården den 5 augusti och de sköter allt: tar fram alla grejer och säljer och sköter allt runtom. Jag behöver inte vara med, jag behöver inte göra något alls.

Är så himla lättad över detta; av allt stort och krångligt som är på gång just nu har maskinförsäljningen varit det som gett mig mest magont. Tack snälla M för att du styr och ordnar från din himmel!!

PS. senaste nytt på svågerfronten: han ringde och bad mig att ge honom gratis två maskiner som han skulle köpt, för det var så synd om honom som var - citat - "arvlös". Vill bara påpeka att M i många år jobbade gratis på gården och senare tog ut för låg lön; allt för att liksom tjäna in övertagandet i förskott - ganska vanligt bland bondpojkar. M jobbade på gården sedan han gick ut lantbruksgymnasiet; svågern skaffade sig ett helt annat jobb. Det var alltid klart att M skulle ta över; han var den ende som var intresserad av det.

I hate arbetsveckorna, det finns liksom ingen gräns för skiten! Min svåger verkar ha tappat den sista hjärncellen; när jag pratade med honom i telefon idag babblade han om ifall han blivit arvslös. Tydligen har han kommit på att han misstycker angående överlåtandet av gården från svärfar till M. Det överlåtande skedde 2004. Det är snart två år sedan M dog och jag ärvde hela stället. M:s bouppteckning har varit klar i över 1 ½ år. Kanske lite sent att fatta sånt NU????
 
Det är nog svärfars kommande bouppteckning som spökar i huvudet på svågern, men han verkar inte fatta att det som kommer då är svärfars PRIVATA tillgångar och skulder, inte gården för den har svärfar inte ägt på de senaste 6 åren!.....Jeeeeesus.....!

Skam går banne mig på torra land ibland. Notera gärna att detta är samma människa som inte hade ork/mod/förstånd/vett nog att följa med sin mamma till begravningsbyrån eller hjälpa henne att beställa blommor till kistan eller skjutsa henne till begravningen. Somliga borde läsa sin Bröderna Lejonhjärta noga: "Det finns saker som man måste göra även om man är rädd, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort!"

Helgerna är min fristad, då får jag vara med Josef och då har jag inte riktigt lika mycket att göra. Det går ändå inte att få tag i folk på telefon eftersom ingen jobbar, så även sånt kan jag släppa på helgerna.
Det bästa av allt är varannan helg när vi är hos Josef, där är jag fri från allt här hemma som annars måste göras och fixas och tas tag i. Där kan jag slappna av.

Helgerna är det som får mig att orka, veckorna är så stressiga och fullproppade med krav. Och fulla med längtan och saknad när jag bara vill vara med Josef. Men det är skönt ändå att få längta efter någon som finns!

Vaknade i morse och kände mig som överkörd av en ångvält. Huvudet värkte och var tungt som sten, tankarna dåsiga som om jag tagit sömnmedel fast jag inte gjorde det. Ögonen svullna för att jag grät så mycket i går kväll.
Men jag reser mig på tio som vanligt, svajar men ger mig in i den förbannade matchen igen. Finns inget annat val. Och jag ska ta mig igenom det här stöket, jag ska komma ut på andra sidan och landa i min dröm som jag har. Jag ska hitta till en tillvaro där jag orkar och hinner med, där jag inte behöver kämpa så hårt och inte behöver hantera saker jag inte behärskar.
Jag ska, jag SKA gå hel ur det här - det är förhoppningsvis det sista nu!

Allt är bara för mycket just nu. Jag startar förändringarna som behövs, men f-n vad folk är tröga!! Såna som ska sköta sina jobb, såna som ska utföra uppdrag åt mig, såna som ska ringa tillbaka - nada!! Inget händer och jag drivs till vansinne av att vänta!!!
Känner så tydligt att det är nog nu, att jag inte orkar med allt jag måste bära och allt jag måste ordna. Men det hjälper ju inte, det lättar inte för det. Önskar att jag kunde få den hjälp jag behöver.

Sover dåligt och för lite, bryter ihop igen så som jag gjorde så mycket förra året. Gillar inte alls den där välbekanta känslan av att stå så nära kanten!

Mycket händer nu, allt på en gång! Som att stå mitt i en storm och bara försöka hinna med och räcka till och få allt att gå ihop. Håller hårt i Josef när det känns som att det snurrar för fort, men annars är jag ganska glad över att förändringens vind börjat blåsa. Jag har varit redo ett tag nu.

Så var svärfars begravning gjord och över.  Det var ganska jobbigt, för det blev för mig mycket en återupplevelse av M:s begravning. Fick sitta och påminna mig själv hela tiden: det är inte då, det är inte han!
När jag hissade flaggan på halv stång innan vi åkte till kyrkan skakade händerna på mig och då förstod jag att jag faktiskt var ganska nervös. Nervös och lite rädd för vad som skulle kunna väckas och dras fram.

Men allting går ju och det är lite lättande att det är över. Och kasten var tvära idag; på eftermiddagen gjorde jag något helt annat som skingrade tankarna väldigt effektivt och som fick mig att känna helt andra känslor. Och sånt är skönt och det är tur att livet är sådant!

Styrkesamlar mig inför svärfars begravning i morgon förmiddag. Den första begravning jag går på sedan M:s. I samma kyrka, med samma präst. Prästen som förresten ringde mig innan ikväll och sa: "det här river upp en hel del för dig förstår jag?" Jag har stort förtroende för honom, så jag svarade som det var: "Nej, ärligt talat har jag inte haft tid att känna nåt sånt och inte heller haft tid att sörja och sakna svärfar, för jag sitter mitt upp i allt det praktiska som måste skötas och det har bara varit jag som stöttat och hjälpt svärmor!"

Det kommer väl efteråt. Eller som en smäll i huvudet i kyrkan....

Senaste exemplet på hur det är här: svärmor ringde mig ikväll och bad att få åka med mig och barnen till kyrkan i alla fall. Hennes son, som skulle skjutsat henne, hade fegat ur det (precis som han fegade ur begravningsbyrån och kistblommebeställningen!) med nån knäpp förklaring om att han nog skulle komma i sista minuten till kyrkan för han skulle ju hinna göra i ordning sina tre barn och hämta en krans hos blomsterhandlaren. Eeeeeh, ja jag har ju inte tre barn jag också....??