Sorgfågel

Jag brukar säga till Lilla J att "pappa är i himlen hos änglarna och Gud". Jag kan ju förstås inte veta om han är i himlen, bara tro. Vad jag däremot säkert vet är att han i alla fall inte är i helvetet. Hur vet jag det? För där är jag! Och var han än är, så är han i alla fall inte där jag är!
Att sörja är att ta en promenad rakt igenom helvetet - varje dag, varje minut!

Mellan M, 9 år, är på skoldisco ikväll, doftandes Tendenza - M:s after shave. Jag sprutade på en liten dutt och frågade Mellan M: "känner du vad det luktar?" Han svarade direkt: "pappa!" Han har så tydliga minnen av sin pappa och det är så skönt! Han minns precis vad M brukade säga eller vad han tyckte om; även små detaljer. Häromdagen när jag skulle åka och handla mat lovade jag dem att köpa hem varsin glass till dem och frågade vilken sort han ville ha. Då sa han: "jag vill ha GB-sandwich, för då tänker jag på pappa, för den gillade han!"

Mamma ringer från Ge-Kås angående tallrikarna jag fick därifrån på min födelsedag. Hon vill köpa till småtallrikar i samma serie också men funderar över om det var 6 eller 8 flata respektive djupa tallrikar jag fick. Jag säger att det var 6.
Hon: Var det så få? Ni är ju fem!
Jag: Eeh nä, vi är bara fyra....numera..!

Jaja....Den första veckan eller så dukade jag visserligen för fem, för det gick bara inte att sätta fram en för lite. Men det var ett tag sedan.....

Gick genom vardagsrummet nyss och plötsligt kom det för mig en av de repliker M brukade säga till mig: "har jag sagt idag att jag älskar dig?" Oftast sagt en dag när jag redan fått höra det flera gånger, så mitt svar brukade vara typ: "nä, inte den senaste kvarten!"
Det kändes så verkligt, som om han skulle kommit in i rummet och sagt det! Som om jag bara hamnat i fel dimension; i nån slags "twilight zone" där allt är fel och förvridet. Det känns ofta så; som om det här inte är på riktigt, det är bara nån slags fel i tiden och om jag bara hittar dimensionsporten så kommer jag tillbaka till det riktiga livet där allt är som det ska.

Jag kämpar varje dag med att förstå - verkligen FÖRSTÅ - att han faktiskt är borta, att han är DÖD, att han aldrig mer kommer tillbaka. Men det går inte, det går bara inte att få hjärtat att fatta!

Idag är en ledsen dag. Jag önskar - inte för första gången och säkert inte för sista - att jag hade haft ett jobb där jag slapp möta människor, för såna här dagar kräver det så otroligt mycket styrka, energi och "pokerface" att åka dit och smila upp sig och agera glad och tillmötesgående!

Försökte på prov att ta av vigselringen och förlovningsringen från fingret och ha dem hängandes i halskedjan ihop med M:s ring, men det gick bara i ett par dagar. Kändes så fel, så till slut gav jag fasen i det och tog på dem igen. Det känns rätt så och det känns också mest rätt att ha bara hans ring om halsen, så då får det väl vara så då.

Det känns som att vemodet och saknaden växer sig starkare igen, efter en längre period av "avtrubbning". Längtar så himla mycket efter honom, allt känns så tomt. Han saknas i allt vi gör, jag och barnen. Önskar att han var här så jag kunde prata med honom, dela upplevelser med honom, glädjas åt barnen med honom!

Jag längtar efter att få känna mig verkligt glad igen! Visst kan jag glädjas åt saker nu, men det är bara på ytan. Bakom finns alltid den där skuggan av sorgen, så glädjen kan aldrig vara ren. Inte ens när det gäller barnen, för då finns alltid det där hugget: "han skulle varit med nu, han skulle sett detta och delat detta med mig!"


Jag kan inte släppa honom, han är fortfarande den som står mig närmast! Det känns inte som att jag är änka, det känns som att jag fortfarande gift - det är bara det att min man är död! Jag är gift med en ängel....

Nu står de där och doftar på graven; M:s syrener samt en bukett liljekonvaljer som är mina favoritblommor.

Idag fyller Lilla J 2 år och därmed gör vi den sista "första" födelsedagen; alltså den sista av familjens födelsedagar som firas för första gången sedan M dog. Jag tänker inte skriva något om vad jag tycker om att vara bara 2 år och fylla år med sin pappa i himlen, för det finns inte ord för det ändå......

Glad blev hon i alla fall för sina presenter, här är en av dem:




Här är hon med pappa förra året när hon fyllde 1:

Min första födelsedag utan M har gått rätt bra; jag landar mjukt i skyddsnätet som spänns ut under mig av alla dessa änglar runtom - i IRL och i cyberspace. Men visst är det tomt utan honom, men det är det å andra sidan varje dag.

Just tomheten och ensamheten är jag så trött på! Eller jag är trött på allt i sorgen, men de två är extra jobbiga. Att alltid känna sig så ensam, att det inte finns någon som väntar på en, som ser en, som vill dela livet med en.

Syrénerna blommar hemma i trädgården - ovanligt tidigt i år. M plockade alltid stora buntar syréner och kom in och gav till mig, bara sådär. Därför tycker jag extra mycket om syréner. Hade han funnits nu så hade han bergis plockat en jättestor bukett till mig i morgon när jag fyller år; nu får det bli jag som plockar till honom istället och sätter på hans grav.

Var jag än är, hur många människor jag än har omkring mig, hur trångt jag än står, så är det alltid som om det är en tom plats vid min sida. En skugga bredvid mig som följer mig vart jag går. Tomrummet efter honom som aldrig kommer att fyllas helt och hållet.
Folk förstår ju inte riktigt detta, att även om jag skulle träffa någon ny, så kommer alltid tomrummet och saknaden efter M att finnas kvar! Vad som än händer, vem jag än möter, så finns alltid den där skuggplatsen vid min sida. Alltid det där sorgsna i ögonen.

Jag och barnen var uppe vid M:s grav på kyrkogården tidigare ikväll och inte bara det; vi hade picknick-födelsedagskalas för honom där! Bredvid graven bredde vi ut utflyktsfilten och sedan skålade vi för honom i cider i höga plastglas och åt dajm-marängtårta som han älskade. Vi pratade om vad han hade önskat sig i present om han hade levat och hur födelsedagen hade varit då.
Även om folk skulle tycka att det var etikettsmässigt helfel att göra så på en kyrkogård, så struntar jag fullständigt i det! Det var ett perfekt sätt att ur barnperspektiv fira en död men fortfarande älskad pappa!! Som tur är är just vår kyrkogård oftast folktom och stilla, så ingen behövde ju störa sig på det heller.






Här är rosorna vi satte till M:



Tanken är att de ska likna brudbuketten:




Grattis på födelsedagen älskling, var du än är!! Vi älskar och saknar dig för alltid!

Idag är det M:s födelsedag, idag skulle han fyllt 44 år. Det känns lite lågt och grått idag på grund av detta förstås, han fattas extra mycket såna här dagar. 
Vi har i alla fall hissat flaggan för honom på morgonen, jag skiter i om folk tycker det är konstigt! Det ÄR hans födelsedag och då uppmärksammar vi det - för oss finns han ju fortfarande; i våra hjärtan!
Ska åka till kyrkogården innan jag börjar jobba och sätta ett stort fång med rosor till honom och ikväll åker vi dit tillsammans, jag och barnen. 

Saknar honom så mycket idag, allt smyger extra nära. Jag saknar att ha honom att prata med, saknar hans sällskap. Att han ser på mig med så mycket kärlek, att han längtar efter mig. Jag saknar att inte ha någon att sms:a små kärleksmess till. Saknar alla våra interna skämt som bara vi förstod, all vår jargong som var bara vår. Saknar att inte ha honom att krypa intill när jag ska sova; det är så kallt och tomt att sova ensam.


När vi körde förbi kyrkogården igår på väg till skolan stod det en GB-glassbil på kyrkogårdsparkeringen. Detta noterade genast Mellan M, som glatt skojade: "det är nog pappa som ringt efter den!" Sedan pratade vi om att det säkert var så och att i himlen där han är, där får han nog glass precis när han vill!

Igår var jag och Stora J på den högstadieskolan som hon ska börja på till hösten (de flyttar upp i 6:an här) på en informationsträff för elever och vårdnadshavare. Vi fick höra om skolans arbetssätt och fick se klassrummen och träffa några av lärarna. Till en av lärarna fick man fylla i sina kontaktuppgifter som förälder: namn, mailadress, mobilnummer.

Jag kan bara säga att det suger rejält att stå där och säga till läraren när hon ber mig skriva pappans namn: "nä, han dog i höstas!" Så definitivt liksom; Stora J har verkligen ingen pappa, så det är ingen idé att fylla i något namn där!

Hade vi varit skilda - oavsett hur mycket vi hade legat i skilsmässotvist och oavsett om han hade varit en sån där pappa som bara struntar i sina barn och aldrig träffar dem - så hade man ändå kunnat fylla i hans namn på den där raden. Men inte nu. Det kändes ganska ledsamt och liksom ännu en påminnelse om hur det är. Det FINNS ingen pappa, inte i det här livet, i den här tillvaron och det är för jävligt!

Ändå är jag såpass hårdhudad och van nu att jag kunde stå och säga detta till den här okända människan som ingenting. Inga tårar, inget darr på rösten; bara en ren faktaleverans: Stora J:s pappa är död. Jag märker ju tydligt att jag blivit mycket bättre på att hålla masken, på att spela det sociala spelet, på att behålla sorgen och smärtan för mig själv. Numera kan jag svara på frågan: "hur är det?" med ett glättigt: "bra!" utan att ens blinka - fast det svaret är en ren lögn rätt upp i nyllet på folk! Men de får höra det de vill höra - artighetssvaret. De som VERKLIGEN - på riktigt - vill veta hur det är med mig och som orkar höra det sanna svaret, de är ytterst få.

Man tror att man mår rätt hyfsat. Man tror att allt funkar okej. Tills man står i trädgården och plötsligt ute på vägen får se en ambulans köra förbi i full fart med blåljus och sirener......... Man tänker: "prio ett, prio ett!", slår händerna för ansiktet för att mota bort de inre minnesbilder som kommer uppvällande, kvider av smärta och känner sig kräkfärdig.
Aldrig mer kommer jag att kunna se en ambulans utan att själen vrider sig och kroppen mår illa!

Idag har jag och barnen oljat in altanen. Altanen som var M:s favoritställe här hemma, som han byggde helt själv för två somrar sedan. Han tyckte så mycket om att vara där, ofta stod han där och bara tittade rofyllt och filosoferande ut i trädgården. Han gillade nog, från sin himmel, att vi tog hand om hans altan idag!