Ingen pappa
Jag kan bara säga att det suger rejält att stå där och säga till läraren när hon ber mig skriva pappans namn: "nä, han dog i höstas!" Så definitivt liksom; Stora J har verkligen ingen pappa, så det är ingen idé att fylla i något namn där!
Hade vi varit skilda - oavsett hur mycket vi hade legat i skilsmässotvist och oavsett om han hade varit en sån där pappa som bara struntar i sina barn och aldrig träffar dem - så hade man ändå kunnat fylla i hans namn på den där raden. Men inte nu. Det kändes ganska ledsamt och liksom ännu en påminnelse om hur det är. Det FINNS ingen pappa, inte i det här livet, i den här tillvaron och det är för jävligt!
Ändå är jag såpass hårdhudad och van nu att jag kunde stå och säga detta till den här okända människan som ingenting. Inga tårar, inget darr på rösten; bara en ren faktaleverans: Stora J:s pappa är död. Jag märker ju tydligt att jag blivit mycket bättre på att hålla masken, på att spela det sociala spelet, på att behålla sorgen och smärtan för mig själv. Numera kan jag svara på frågan: "hur är det?" med ett glättigt: "bra!" utan att ens blinka - fast det svaret är en ren lögn rätt upp i nyllet på folk! Men de får höra det de vill höra - artighetssvaret. De som VERKLIGEN - på riktigt - vill veta hur det är med mig och som orkar höra det sanna svaret, de är ytterst få.
Jag tog emot en elev för ganska många år sedan (jag jobbar ju på högstadiet) vars pappa inte fanns med längre, han hade tagit sitt liv hösten innan. Vi var lyhörda och hade beredskap på elevens mående, inför 1-årsdagen och inför de nya klasskamraterna som inget visste - men inte förrän nu inser jag att den mamman naturligtvis upplevde samma sak när hon informerade oss om det, som du gjorde igår.
Man vill vara inkännande och förstående, men när man inte ens varit i den smärtans gränsland, som du lever i, så misslyckas man. Och det gör mig ledsen. Idag skulle jag ha förmodligen ha agerat och reagerat på ett annat sätt. Det tog mig 11 år att komma till insikt om hur det första besöket hos oss på nya skolan upplevdes... Jag önskar att du slapp, men tack för att du delar med dig så att vi som inte är drabbade kanske kan lära oss lite.
En tom rad - det är verkligen definitivt...
Kramar!
Ja, vi ingår ju inte i mallen längre och det kommer vi ju bli påminda om hela livet, även barnen.
Min son och jag skulle fylla i en lapp till utvecklingssamtalet i skolan, åk 4. Lappen skulle skrivas under av föräldrarna. Min son ändrade direkt till "min förälder". Jag tror att barnen känner att de är ganska annorlunda, eftersom mallen alltid är två föräldrar.
Skit i dem som inte orkar höra något annat än bra-svar. Ta vara på de få som orkar höra på dina "jobbiga" men ärliga svar. (Det funkar ganska bra för mig iallfall, även om inget funkar riktigt bra, men det är ju inte p g a dem. Det är ju p g a förlusten av en älskad......)
Kram, kram
Annika
Så mycket saker ni måste gå igenom. Saker som andra gör utan att blinka blir ännu en uppförsbacke för er. Och här kan du alltid svara ärligt på frågan, det hoppas jag du vet! Kramar Anna!
Hej kom in på din blogg och läste att du som jag har förlorat sin livskamrat jag vill bara lämna en varm hälsning och en styrke kram till dig!
