Fel dimension
Det kändes så verkligt, som om han skulle kommit in i rummet och sagt det! Som om jag bara hamnat i fel dimension; i nån slags "twilight zone" där allt är fel och förvridet. Det känns ofta så; som om det här inte är på riktigt, det är bara nån slags fel i tiden och om jag bara hittar dimensionsporten så kommer jag tillbaka till det riktiga livet där allt är som det ska.
Jag kämpar varje dag med att förstå - verkligen FÖRSTÅ - att han faktiskt är borta, att han är DÖD, att han aldrig mer kommer tillbaka. Men det går inte, det går bara inte att få hjärtat att fatta!
Idag är en ledsen dag. Jag önskar - inte för första gången och säkert inte för sista - att jag hade haft ett jobb där jag slapp möta människor, för såna här dagar kräver det så otroligt mycket styrka, energi och "pokerface" att åka dit och smila upp sig och agera glad och tillmötesgående!
Det här känner jag igen. Efter ett liv tillsammans finns så många situationer då man mötts, arbetat tillsammans, eller bytt några ord. När jag nu, efteråt, går samma steg händer det att jag får den där känslan att min M finns där vid min sida. Att jag skulle se honom om jag bara snabbt vred på huvudet.
Och alltid gör det så himla ont att inse att han inte finns där.
Tillfällena blir färre, glesare, särskilt nu sedan vi flyttat. Men fortfarande efter tio månader kommer stunderna av overklighet/tidsförskjutning. Jag är glad att jag har min psykolog att prata med och få råd av.
Har du nån sådan kontakt?
Jag önskar dig styrka att möta dagen, och även kvällen när du äntligen får släppa masken
Kram
/K
Hittade hit via aff. Vill bara krama dig.
Så kort tid...och ändå så lång. KRAM.
Oj oj oj - precis de där orden känner jag igen så väl, och just där kunde jag aningens mer förnimma din bottenlösa sorg och känslan av att det bara inte går att ta in...
Måste man det förresten, på alla nivåer och djup inom sig?
Inte va?!
KRAM i mängder igen!
Sliding doors igen? Jag tror jag har skrivit om det förr, om det inte råkade bli ett sånt inlägg som datorn åt upp. Våga tro på det du känner! 'stor kram'
Då sa han det säkert också. Vad skönt att ni ofta talade om kärlek. För även om mycket inte hann sägas, även om allt ni skulle fått prata om under åren inte blev sagt, så vet han i alla fall hur älskad han är! Och du med. Kramar Anna!
Jag skulle vilja tro att det kanske är så att en sån förnimmelse, en doft, en känsla, en bild eller något helt annat är en liten kram från andra sidan, från en älskad som vi inte längre kan krama om eller prata med. På det sättet lever de vidare inom oss.
Kan bara ana din längtan och känlsa av overklighet. Kramar i mängd till dig!!!
Jag känner igen detta och visst var det han i en annan dimension. Tillfällen som ger tårar men även kärleksfulla tårar. Bamsekram till dig från mig fröken änka.
