Jag avskyr föräldramöten!

Har varit på viktigt föräldramöte ikväll: Stora J går ju i 9:an och ska välja till gymnasiet. Så det var en kväll med mycket gymnasieinfo vilket gjorde mig rätt snurrig i skallen. Hon vet inte alls vad hon ska välja, så det känns viktigt att skaffa så mycket information som möjligt för att kunna hjälpa henne.
 
Men det slog mig - precis som det slagit mig på andra föräldramöten - fy fan vad jag hatar att vara tvungen att gå själv!!! Visst, jag vet att många föräldrar inte går ihop, men jag hatar att inte ha valmöjligheten! Att inte kunna säga hemma: "du, i år är det så viktigt så jag tycker vi ska gå båda två!" Eller: "nää, nu är jag less på att gå, i år är det din tur!"
Jag kan aldrig göra så, för jag är ensam förälder. För den andre föräldern är död. Det kommer att vara såhär genom hela skoltiden för Stora J, för Mellan M och - gud hjälpe mig - för Lilla J som inte ens har BÖRJAT skolan än! Så många år kvar.
 
Jag antar att ingen annan tänker på att jag går själv (många fler går ju själva för den andre jobbar eller är hemma), men själv känner jag mig som ett änke-ufo som bara utstrålar: ensamhet, solo, singel, ensamstående, övergiven, kvarlämnad.
2012-10-11 @ 22:15:14 Permalink

Kommentarer
Postat av: B.S

precis, precis! jag har själv gjort samma reflektion i höst och konstaterat att jag hatar föräldramöten

2012-10-14 @ 20:09:17
Postat av: Helen

Fina Lotta. Oavsett hur du känner dig, kommer du a l d r i g att framstå som något UFO, inte på något sätt, inte på någon plats. Om det nu kan vara till någon tröst, jag hoppas det.
Kram Helen

Svar: Tack goa fina du! Hela du är till tröst och har så alltid varit!Kram!!
Cayenne72/Sorgfågel

2012-10-19 @ 17:30:03
Postat av: Sari Siljeskär

Hej!
Vet precis va du pratar om...
har själv upplevt det samma,
yngsta sonens f-möten orkadde jag inte ens ta mig till,trodde aldrig att jag skulle välja att låta bli.
Jobbigaste har varit att inte haft den andre att bolla med om vad som sagts :(
Stor Varm Kram <3

2012-11-20 @ 08:44:39
Postat av: Anna Sivermalm

Hej! Har i kväll, när jag själv har en "sorgkväll" läst och funnit tröst i dina ord i din blogg. Det närmar sig 2-års dagen sedan min man dog, mina barn är 10,15 o 20år- jag känner just nu igen mig extra mycket i det du skriver om att man ALLTID ÄR SJÄLV! Jag ÄLSKAR mina barn, men känner att jag på ett sätt "kvävs"-jag får aldrig luft. Jag jobbar på dagarna och sen är det barnen som gäller HELA tiden, jag ska handla, städa, tvätta, laga maten, diska, skjutsa till kompisar/träningar, läsa läxor, oroa sig för ekonomin, drömma och sina barn OCH hinna umgås/prata i telefon med mina vänner...Nej, just nu hade jag behövt en veckas semester UTAN barn-och då får jag dåligt samvete för detta också....SKÖNT iaf och läsa så många igenkännande reflektioner från dig Cayenne-KRAM och ta hand om dig och din lilla familj!

Svar: Hej Anna! Känner så väl igen det du skriver; både känslan av att kvävas och det dåliga samvetet för att man känner så! Men det ÄR tufft att vara ensam förälder dygnet runt 7 dagar i veckan hela tiden året om alltid för all framtid!! Det är tufft SAMTIDIGT som man såklart älskar barnen och ( i alla fall kände jag så) inte hade orkat överhuvudtaget andas och leva om det inte varit för dem.Kram från Sorgfågel
Cayenne72/Sorgfågel

2013-09-13 @ 23:18:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0