Minnen av tomheten
När jag tänker tillbaka på den tiden, känns det som om ett stort svart hål öppnar sig i själen. Det är som att peta i ett öppet, varigt sår; det gör otroligt ont! Så man tänker helst inte på det, man håller det ifrån sig. Som en mardröm som inte kan hanteras utan måste stuvas undan.
Jag tror att den tomheten du beskriver inte går att förstå fullt ut när man inte varit med om den. Det är en av de känslodjup som är "stängda" när man försöker leva sig in i känslan. Jag har svårt att låta dottern åka bil med någon annan, jag tycker att det är väldigt oroande just för risken att något ska hända. Rädslor är ju sådana, inte alltid helt logiska. Idag är en sådan dag, hon sitter i en bil på väg till en stor stad med en kompis och hennes familj... och jag försöker tänka känslan det skulle vara om - om hon aldrig mer... men sen stänger känslan av. Det går inte att borra sig ända in i den. Så att veta, att ha den insikten vad det faktiskt innebär att leva i det, som du har - ja, det går som sagt inte att förstå fullt ut men jag förstår tillräckligt för att inse att du överlevde bara för att du var tvungen. Och mardrömmen finns där som en del av dig, även om du idag kan stoppa undan den och inte befinna dig mitt i den.
Kram
