När livet rasar
Kvar står jag, 36 år, med våra tre barn: dotter på 11 år, son på 8 och vår lilla sladdistjej på 1 år. Min man var bara 43 år och hade visserligen lite förkylningsastma, men aldrig värre än att han blev rosslig i luftrören och då fick ta en "puff". Aldrig att han haft något regelrätt astmaanfall förr, så det här var verkligen inget man trodde kunde hända.
Det är så tomt och tyst och ensamt. Jag kämpar varje dag med att förstå att han är borta, att han aldrig mer kommer tillbaka och det är så svårt. Med förnuftet vet jag att det är så, men hjärtat begriper det inte och det är kanske så det måste vara ett tag. Om man tog in det i hela sin vidd, skulle man nog bli tokig, så insikten bara sipprar långsamt in.
Jag har förlorat ljuset i mitt liv, han som var min styrka och tröst, min kärlek och min livskamrat. Jag visste att det var bara honom jag ville ha och att han kände samma för mig, vi ville bli gamla ihop. Om ni kunde förstå hur skönt det är att vara så säker på något! Och hur ont det gör att förlora det......
Han tog med sig så mycket av mig när han dog, en stor bit av min själ och mitt hjärta och det värker inuti av såret som är kvar.
Jag och hans pappa var hos honom när ambulansen kom. Synen av hjärt-och lungräddningsmaskinen som pumpade på honom där han låg medvetslös på golvet i lagerhuset kommer jag aldrig att glömma, hur mycket jag än vill det. Det var det hemskaste jag nånsin sett och det förföljer mig när jag blundar.
Jag är i alla fall tacksam över att jag var hos honom hela tiden på sjukhuset, både dag och natt. Jag kände att jag ville följa honom så långt jag kunde och det gjorde jag.
En dag i sänder, det är så det får vara nu. Bara ta en dag i sänder, för tänker jag på alla dessa dagar som ligger framför mig, utan honom, då skyggar jag.
du skriver så fint om er kärlek!!
KRAMAR OM
Jag känner mig så chockad! Jag fattar inte att du kan stå upp. Men jag vet hur det var, när min pappa dog och när min mamma dog några år efter (de var runt 60 år), så var det ju så att man blev tvungen att fortsätta. Man kan inte bara lägga sig ner och dö, även om det är det man vill. På något underligt sätt går man upp på morgonen. Jag har som sagt ingen erfarenhet av just det du går igenom, men jag har stor erfarenhet av sorgarbete. Jag känner igen mig i flera av de inlägg du skrivit hitills - speciellt den där känslan av att utifrån ser man ut som att man gör något på ett helt normalt sätt, men inuti en är allt kaos och overkligt och vidrigt. Tusen kramar till dig. Vi hörs (hoppas du tycker att det är ok att jag kommenterar och så...) Kicki från aff
Jag önskar jag kunde ge dig stöd i din sorg för mitt hjärta blöder när jag läser det du skriver. Stora tankar till dig och din familj
fan vad hemskt, men kämpa på !
Så vackert du skriver Lotta-du finns i mina tankar var dag.
Kram marita
Ville lämna en kommentar men vet inte vad jag ska säga egentligen och hur jag ska formulera mig. Du skriver så oerhört vackert och berör mig med dina ord. Det gör ont i hjärtat på mig att läsa vad du skrivit och vad du fått uppleva och hur ditt liv nu ser ut. Livet kan vara så orättvist ibland!
Många kramar / Malin
Mina tankar är hos dig och barnen. Själv sitter jag här med tårar i ögonen och inser att varje sekund med dem man älskar är en underbar gåva som inte skall tas för given... Kram
jag känner dej inte men hamnade av en slump på din blogg och jag vill bara skänka dej styrkekramar inför julen och vet att ord inte hjälper men hoppas du o dina barn får en bra jul!!
Jag är glad att jag har hittat hit!
Min man dog av en insulinchock för 2 v sedan, jag hittade honom när jag kom hem...liggandes på golvet.
Där stog jag...med vår 1åriga tös på armen....och har inte tagit ett enda andetag sedan dess.
Jag är 36 precis som du var, min man var 42.
Så mkt är lika.
Jag läste det senaste inlägget först och började gråta av lycka när jag insåg att du har träffat en ny kärlek. Att det finns ljus och hopp i slutet av sorgen.
Nu skall jag läsa.....början till slutet för att försåka förstå hur jag skall ta mig igenom detta. Hur jag skall orka vilja leva tillräckligt för att ta hand om vårt barn.
Kram
Jag vet inte hur jag trillade in här på din blogg. Men redan efter ett par rader rullade stora tårar ner för kinderna och tiden stannade till. Jag känner så väl igen mig i dina rader. Vårt öde. Min make dog för snart 2 år sedan, i en stor hjärnblödning som kom i sömnen, han hölls igång av maskiner men var hjärndöd, dagen efter donerade han 3 män fick livet av hans död. Vårt barn hade nyss fyllt 5. Nu 2 år senare känns det som igår, jag förstår inte hur jag klarat mig. Det gör lika om inte värre ont nu. Folk har glömt, pratar inte om det, hör inte av sig. Känner mig ensammare än någonsin. Nu ska jag fortsätta läsa...
