Avskedet
Jag hade ett stort behov av att få vara hos honom, att få röra honom och prata med honom och jag var med på alla undersökningar. Det var nog bra, jag har sett med egna ögon när de konstaterade genom olika tester att det verkligen inte var någon blod- och syretillförsel upp till hjärnan. Det hjälper mig nu att förstå det oförståerliga.
När han skulle opereras för organdonationen fick jag förstås inte vara med, så då åkte jag hem till barnen. Senare på natten när allt var klart ringde sjukhuset som bestämt och jag kom tillbaka. Jag hade nämligen önskat att få vara med när de tvättade och gjorde iordning honom. Så jag åkte dit - det ösregnade minns jag - med en väska med hans kläder som jag valt ut. Jag, sjuksystern och undersköterskan tvättade varsamt honom, rakade honom och klädde på honom. Jag hade valt hans älsklingsskjorta, en kortärmad ljus sommarskjorta som vi köpte i försomras och ett par beige chinos. Jag borstade hans hår och tog på honom hans after shave. Sedan släckte sköterskorna ner lamporna, tände ett levande ljus på ett bord bredvid och lät mig vara ensam med honom så länge jag ville. Jag satt där en lång stund och tog farväl. Allt detta var inte så svårt utan fint och vackert och det var något jag gärna ville göra. Det är ju så med personer som dör på det här viset, att de ser helt oskadade ut. De ser bara ut som om de sover och det är vackert.
Det svåra var att gå därifrån, att lämna honom kvar där, vända sig om och gå ut genom rumsdörren. Det var det som krävde all styrka jag hade och när jag stängt dörren bara lutade jag mig mot den och storgrät......
Jag har fått höra flera som sagt att det var starkt att vara med och göra iordning honom, men de vet inte vad de pratar om! Varför skulle jag varit rädd för det, det var ju min älskade som såg ut precis som vanligt! Jag ville följa honom så långt jag kunde och det innebar för mig även efter döden. Det svåra var att gå ifrån honom efteråt!
Sjukhusprästen sa något väldigt fint till mig, han sa: "du har verkligen uppfyllt ditt vigsellöfte, du har följt honom tills döden skiljer er åt!" och det bär jag med mig. Det var ju det jag lovade den där gången i juni. Jag önskar bara att vi skulle blivit gamla ihop!
Jag vet - det svåraste är att gå därifrån! Jag höll på att bryta ihop när de bar ut min mamma på bår (hon dog hemma). Hur säger man hejdå? Det är omöjligt! Otroligt fint skrivet och det du gjorde kommer att hjälpa dig nu och i framtiden. Jag önskar dig en dag med så många sekundrar av lugn som möjligt. Tänker på dig jättemycket! (Nu åker jag iväg på planeringsdagar.) Många varma kramar!
Att ta adjö av sin älskade är nog viktigare än någon kan föreställa sig. Svårt, men nästan nödvändigt. Och svårt att förklara för dem som inte varit med om det. Min man dog helt oväntat vid 43 års ålder i hjärtattack den 11 juli i år. Jag höll hans hand när han dog, och för mig var det viktigt att se honom och ta adjö efteråt (läkarna försökte ju återuppliva honom under någon timme)Jag fick se honom lugn och fridfull sista gången. Det såg ut som han sov, som om han inte hade några bekymmer i världen. Många kramar även om jag inte känner dig.
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver, jag förlorade min make i mars 2010.
