Sorgfågel

Idag är nog en jobbig dag; har märkt att det växlar mycket. Den del dagar är mer uthärdliga, då känns det mest overkligt och liksom långt borta. Andra dagar är fulla av sorg och tårar och saknad och man undrar om man överhuvudtaget orkar vidare.

Just idag fastnar jag i skuldträsket; det händer ibland och är lika jobbigt varje gång. "Varför, varför gjorde jag inte si eller så istället?" "Hade han klarat sig om jag hade gjort hjärtkompressioner?" "Varför sa SOS hela tiden bara till mig att kolla andningen, varför fick jag inte uppmaningen att göra mun-mot-mun eller HLR?" Varför, varför......

Jag mår illa av skuld varje gång jag hör det där "även om man inte kan HLR är det är bättre att göra nåt än inget alls!". Å andra sidan hade väl SOS sagt till mig att göra det om de hade trott att det behövdes? Det enda de fokuserade på var att jag skulle kolla om han hade någon andning och det hade han ju, om än väldigt svag! Jag kollade genom att hålla ett par glasögon framför hans mun och det blev imma. Har hört sägas att man inte ska göra mun-mot-mun eller hjärtkompressioner om personen har egen andning och puls, för man kan rubba och skada då. Men jag vet inte, man hör så olika....
När vi hörde ambulanssirenerna fick jag inte fram någon imma längre och då, först då, uppmanande SOS mig att lägga honom på rygg och påbörja mun-mot-mun, men precis då kom ambulanspersonalen och tog över. Sedan undrar jag om jag ändå hade fått ner någon luft, för det var knappt de kunde intubera, så igensvullen var han i luftrören - de fick försöka 4-5 gånger.

Blundar jag, så ser jag mardrömsbilden framför mig av M liggandes på lagerhusgolvet med hjärt- och lungräddningsmaskinen på sig och fyra ambulanspersonal runt om! Den bilden är min skräcksyn som jag aldrig kommer att kunna glömma......