Sorgfågel

Sorgen drar fram alla möjliga känslor, även de lite "fulare". Jag kan känna ilska gentemot alla andra som får fortsätta att ha det som jag förlorat. Många är dessutom inte ens snälla vid varandra; de pratar skit om sin partner och gnäller, de drar inte åt samma håll, de bara gnatar på varandra, de tar varandra för givna. Så många man har sett där man undrat varför i hela friden de fortsätter tillsammans när de inte verkar få ut så värst mycket av det. Så många som antingen borde rycka upp sin relation eller göra slag i saken och ta ut skilsmässa.

Vi var något så ovanligt som ett par som verkligen uppskattade varandra och allt vi hade. Vi brukade säga till varandra "vad bra vi har det!". Ibland lekte vi med tanken att vinna miljoner på Lotto och vad vi skulle göra då, sedan kom vi på att vi skulle inte göra så mycket - vi hade ju redan allt som var verkligt viktigt!
Varje dag, jag menar verkligen VARJE DAG, sa vi till varandra "jag älskar dig". Det känns orättvist att döden ska splittra något som var så fint.

Jag vet att man inte kan tänka i termer som "orättvist" och vem som förtjänar att dö eller leva, det funkar inte så. I så fall skulle M definitvit levt och till exempel Anders Eklund trillat bom ner på tingsrättsgolvet. Det är ett mänskligt sätt att tänka och vi människor är små i tankesättet. Jag vet också att det inte lönar sig att leta efter någon mening med det som skett, för det finns det inte. Men ilskan finns där ändå och det där djävulska sättet att önska "kunde det inte varit den eller den som dött istället?". Alla som är i sorg tänker så har jag förstått, men de som inte varit med om det blir ju lite chockerade när man berättar om det.

Jag försöker att inte fastna för länge i såna här tankar, de är inte bra och de lönar ingenting till. Förresten vet man så lite om andra, jag har i alla fall fått det många kanske aldrig får: total kärlek och bekräftelse från en mycket fin människa och en dag kommer det kanske att kunna trösta mig lite grann.