Sorgfågel

Idag är det 1 år sedan Josef och jag hade vår första dejt. 1 år sedan vi blev tillsammans. Är så tacksam för det året och allt det bra som hänt!

Har varit på en mysig, lyxig hotellweekend i Göteborg med Josef i helgen, det var välbehövligt för oss båda. Barnfritt, bara vi två. Detta är något vi sade redan vid flyttpackningarna att vi skulle unna oss.

Annars fick jag igår reda på att frånträdet av gården blir den 20 december. Mäklaren ringde och sa att då ska vi till banken och skriva. Jag räknar ner dagar tills det är dags, det är verkligen på övertid vad gäller mitt psyke. Senaste problemet jag fick lösa (det är alltid något när mäklaren ringer, sa jag att jag avskyr att se hans namn på mobildisplayen?) var att beställa hämtning av bekämpningsmedel läs supergifter. Hade redan ordnat det, men det skulle göras i den årliga ordinarie hämtning som lantbrukare har tillgång till via ett försäkringsbolag och det var inte förrän i februari-mars. Mäklaren ville att det skulle vara borta till frånträdet så vi inte hamnar i kluriga ansvarsfrågor om något händer, typ att det börjar läcka och orsakar skada. Nåja, jag tror att det ska lösa sig - efter ett knippe telefonsamtal; tur att jag var ledig idag så jag hade tid att sitta och ringa!

Misstänker starkt att det kommer nån slags efterreaktion när frånträdet är gjort, jag kan känna att jag mår rätt svajjigt psykiskt. Intalar mig hela tiden att jag ju är i trygghet nu, här i huset med barnen och Josef, men ändå känns det som om jag måste rädda mig från nån fara. Posttraumatiskt??

En fin dag idag; en speciell dag idag. Idag är det 1 år sedan Josef tog första kontakten med mig på Mötesplatsen. 1 år sedan vi för första gången kom i kontakt med varandra.
Är så tacksam över att jag fick möta honom!

Trillar ner i ett svart hål. Igen. Småstrul med gården, jobbigt telefonsamtal från Stora J:s klassföreståndare. Det räcker för att jag ska ramla. Har inga marginaler alls och det är skrämmande. Det måste MÅSTE ta slut snart!! Jag orkar inte.

Så många gånger jag hört folk säga till mig: vad stark du är, att du orkade! Men grejen är den, att det gjorde jag inte! Jag orkade inte, men jag gjorde det jag gjorde ändå. För att jag var tvungen. Och priset för det är skyhögt.....

Jag är ledig idag (är alltid det på tisdagar) och Josef stannade hemma från jobbet idag. Vi är båda två lite orkeslösa och rent ut sagt slappa och det kanske är så det ska vara. Som en slags "efter stormen-reaktion". Vi skrotar runt här hemma, kör en och annan maskin tvätt, tittar lite på tv, går en promenad för att få frisk luft. Inga större projekt. Städning och sånt som annars är så bra att göra på sin lediga dag får vänta, jag har helt enkelt ingen lust.

Så skönt det var i går kväll efter att jag skrivit här, att få lägga sig bredvid honom! Få gosa in sig i den där gropen nedför halsen på honom där jag passar in så bra. Få värma sig av hans kroppsvärme.

Josef har legat på sjukhuset i natt. Det började i går kväll när han kom hem efter ett ärende och gick ut i köket och gjorde toast. När jag kommer ut till honom är han jättekonstig; svår att få kontakt med och sluddrar. Först blir jag arg och frågar honom om han har druckit eller till och med om han har tagit nån drog. Jag vet ju att Josef inte skulle göra så, men han var verkligen som påverkad! Sluddrade, fullföljde inte meningar - konstig.
När jag försökt prata med honom en stund och han bara nekat till allt: "neej, inte druckit, neej, inte tagit nåt, neej, mår inte dåligt över nåt!" ser jag att toastgrillen fortfarande står på. De sista toasten ligger färdiga i och locket är uppfällt och den står fortfarande på. Det låter fånigt, men Josef skulle ALDRIG lämna en sån grej på! Jag drar ur sladden och dukar fram tallrikar - då reser han sig, går fram till köksbänken, tar tallriken med de andra toasten och helt lugnt bara slänger dem i soporna! Inte i ilska eller nåt sånt, bara helt lugnt. Då fattar jag att nåt är riktigt fel! "Vad gör du? Varför slängde du dem?" frågar jag och då syns det att han blir rädd. Han blir gråtfärdig, tar sig åt pannan och nacken och mumlar: "det är något som händer i huvudet!" om och om igen.

Jag ber honom att gå och lägga sig på sängen och sedan gör jag "stroke-testet" på honom, när man ska med utsträckta armar sätta ett pekfinger i taget på näsan. Jag frågar vad vi har för telefonnummer och så och han kan svara och göra det jag säger.

Ringer sjukvårdsupplysningen och samtidigt också hans storasyster. Sjukvårdsupplysningen säger att han bör åka in, för det kan vara en mindre propp eller liknande; antingen bli körd in eller ta taxi eller ambulans.
Han vägrar åka in med sin syster, vill bara sova och säger att han mår bra nu. Jag säger att du får inte stanna, antingen åker du med henne in eller så ringer jag ambulansen. Han fortsätter vägra, så då ringer jag 112. Ambulans kommer och de tycker också att han bör åka in, så det gör vi. Jag följer med i ambulansen och hans syster stannar hos mina barn tills mina föräldrar kan komma dit.

På akuten blir det tester och prover, skiktröntgen och mera tester. Det syns inget på röntgen, så de utesluter större blödning/stroke, men säger att det kan ha varit en liten propp, en "tia". En sån löser upp sig sjäv och lämnar inga spår. Han blir inlagd över natten.

Idag blev han kollad mer och fick sedan åka hem på eftermiddagen. Utskrivande läkare tycker inte riktigt att symptomen motsvarar "tia" utan tror på nåt som heter "transistorisk global amnesi" vilket är en övergående förvirring/minnesförlust och som man kan få och som tydligen inte ska vara farligt eller behöva behandlas. Josef minns nämligen i efterhand ingenting av vad som hände i köket.


So far händelseförloppet.
Det var hemskt, HEMSKT! att behöva åka ambulans med ytterligare en älskad man. Att sitta där hela den långa färden in, att tänka hur likt det kändes. Att oroa sig för vad det var - tankarna i går kväll gick ju åt hjärntumörhållet. Att föra dialogen i huvudet: "nähädu Gud, inte en till!!"
Han repade ju sig snabbt, redan på akuten mådde han bra och lät normal igen och ville bara hem, men oron fanns ju ändå där hos mig. Och all deja vu. Tack och lov åtminstone att vi inte hör till samma sjukhus som M dog på!!

Det var också jobbigt att behöva lämna honom där på akutvårdsavdelningen sent i går kväll och åka hem och sova i en stor ensam kall dubbelsäng! Också så likt de där första hemska nätterna när M hade dött!!

Men nu sover en trött men kry Josef i sängen och jag - även om jag tvångsmässigt måste kolla då och då så han andas - är så tacksam över att ha honom hemma igen!!

Min sorgsyster "Malle" skriver som kommentar här på bloggen:

Jag tänker ofta på dig....som har det "bra" nu. Och undrar hur det orkar mötas innuti...känslorna av lycka och saknad samtidigt. När man inte är "där" själv så förundras man av att kärlek kan rymmas bredvid sorg. längtar ett år framåt i tiden Det måste var konfiktfyllt hur bra du än har det, alla änkors lott...att man drömmer om dagen då allt är ett vackert minne och inte en svart vallgrav.

Kan det vara en sträng av det som gör att jag så ofta och mycket nuförtiden tänker och funderar? Den där konflikten mellan sorgen och lyckan? Det motsägelsefulla i att nu ha det bra och ändå så tydligt minnas hur det var att gå genom helvetet? Är det landningen jag gör nu?
Jag tror att det kan vara något sånt; att det är dags att landa nu och att det faktiskt är ganska svårt. Att det är nu; först nu, som allt får tid att flyta upp till ytan. Att jag nog kommer att behöva en hel del tid - tanketid.

Funderar väldigt allvarligt på att begära tjänstledigt ett par månader. Inte nu direkt, men ganska snart. För att hinna ikapp, för att andas, för att gråta, för att få lugn och ro. Och för att jag kan; för att jag faktiskt kommer att ha ekonomisk möjlighet.

Jag har varit så stark så länge, mycket längre än jag orkade. För jag var tvungen, för det var jag som blev kvar; som var tvungen att ta hand om allt och ordna allt. Nu vill jag vara bara jag.