Sorgfågel

Läser idag i lokaltidningen om en kvinna och hennes tonårige son som var med om att deras hus brann ner i juni. När kvinnan beskriver sina reaktioner nu efteråt får jag en liten uppenbarelse:

"Hon har börjat känna sig skygg, har svårt att vistas bland människor hon inte känner och klarar inte av att gå in i affärer.

- Läkarna säger att alla kan reagera olika på jobbiga händelser och jag reagerar på det här sättet. Jag var över hos min dotter häromdagen och där var flera människor som jag inte kände. Hade jag vetat det hade jag aldrig åkt dit. Jag måste ladda en hel dag för att kunna göra någonting bland folk."

Känner ju så väl igen det där med att det tar energi att träffa folk och att vara i folksamlingar! Och hon hade ändå "bara" mist tryggheten som bestod av ett hus! Inte så konstigt då att jag, som mist tryggheten med en annan människa, ibland känner att sociala kontakter suger energi ur mig!
Men visst, det går bättre och bättre. Och de som inte känner mig skulle nog knappt kunna gissa vad som hänt mig, jag är en bra skådis numera...! Men ändå, vissa dagar vill man bara stänga in sig och dra en filt över sig och inte prata med någon! Det är därför det har varit så skönt att ha semester; då kan jag själv styra när jag vill stänga in mig och när jag vill umgås. Nu ska jag börja jobba igen på måndag och då är det bara till att sträcka upp sig oavsett om jag orkar med folk eller inte just den dagen.

Som alltid, lite lugnare nu efter några dagar av sorgattacker.
Igår var jag och barnen tillsammans med min "änke-kompis" och hennes barn. Vi lärde känna varandra genom anhöriggruppen som jag går på via diakonerna i kyrkan i stan och det är jätteskönt att umgås med henne. Vi förstår varandra helt och full och vi har så lika liv - ungefär lika gamla, tre barn var, make som ryckts bort mitt i livet, ensamma i stora hus med stora trädgårdar, lika svårt att förstå och greppa sorgen.

Idag var jag och barnen på en heldagsutflykt till Göteborg och det var mysigt. Det är lite konstigt att det funkar såpass nu att göra saker utan M, att man liksom klarar av det utan att gå sönder av saknad. Men han gör sig påmind ändå såklart - i små saker som till exempel när vi köpte kulglass på Avenyn och de hade Diplom-is med alla de där söta godissmakerna som han var så förtjust i: Lion-glass, Dumle-glass, pecannötkola, marängsviss, himmelsk röra, After eight. Hela tiden är det såna små saker; bara små glimtar från ett ljusare liv.

Både igår och idag har det varit riktigt jobbigt. Får rena sorgattacker då jag bara bryter ihop och gråter! De utlöses av små bagatellsaker; igår kyrkogrådsbesök, idag trötthet i kombination med för mycket hushållsjobb. Det som känns värst är att barnen måste se detta, stackars mina små älsklingar! De vet visserligen så väl varför jag är ledsen och jag pratar alltid med dem när jag lugnat mig och de är så duktiga. Men ändå - vad gör det med barnasjälar att se den enda man har kvar bryta ihop så; gång efter gång? Jag är ju den enda tryggheten nu, det svajar nog mer än lovligt när jag inte håller ihop!?

Varje gång jag går in genom grindarna på kyrkogången får jag tanken: "Vad i hela friden gör jag här? Varför går jag hit så ofta och varför sätter jag blommor här?"
Det är liksom så ofattbart att jag faktiskt går till min mans grav!! Jag menar, jag VET ju att jag gör det, men det är ändå så overkligt. Det hänger väl ihop med det där att jag ännu inte förstår fullt ut innerst inne. Och det är så konstigt att känna så inuti och ändå fungera såpass normalt på utsidan. Folk som ser mig tror att jag är normalfungerande, kanske till och med: "nu börjar hon nog komma över det och börja leva igen!" Det är som om jag mer och mer blir två olika - en som fungerar utåt och på ytan och så en annan som bär sorgen tyst inuti.

Jag har ofta fått höra det här: "men hur orkar du? Jag hade aaaaldrig orkat om det varit jag!" Då tänker jag: "jo, det hade du! Man orkar för att man måste. Man orkar för att man är människa."

Helt klart har människan en oerhört stark vilja och någon slags reservkraft som kan ta oss genom de svåraste situationer, när vi egentligen borde gett upp.
Ibland tänker jag på kvinnorna i krigshärjade och fattiga länder i Aftrika. Kvinnor som tvingats bevittna när deras män och barn blivit brutalt mördade och de själva blivit våldtagna av en hel soldattrupp, med tillhyggen och med svåra skador som följd. Hur de sedan, med dessa skador - fysiskt och psykiskt - släpar sig miltals genom otillgänglig terräng till någon läkarstation där de söker hjälp för sina skador. De kan ofta inte återvända hem, för familjen är mördad, de har ingen försörjning och det de råkat ut för är skambelagt. Varför, har jag tänkt innan, kämpar de vidare? Varför lägger de sig inte bara ner i dammet vid vägkanten och ger upp och dör? Hur orkar de?
De orkar för att det är nödvändigt. De orkar för att människan har en så stark vilja att leva och att klara sig. Och om de orkar, då ska väl också jag?

Sover lite sämre igen; det är svårt att lägga sig i tid och om jag nån gång lyckas göra det kan jag inte somna fastän jag är trött. Drömde stressdröm inatt, en sån där då jag ska hinna till något och inte har tillräckligt med tid. Jag drömmer ofta varianter på det temat när jag av någon anledning är stressad eller oroad.

Saknar honom så mycket! Det syns nog inte utåt, för jag har lärt mig att fungera på ytan, men inuti är det samma smärta och sorg. Jag saknar att inte ha någon som känner mig helt och hålet rakt igenom, som kan läsa mig och vet vad jag tänker och känner. Någon som älskar HELA mig, som vet vilka mina fel och brister är men som ändå tycker att jag är bäst. Jag saknar min trygghet, min styrkekälla, min bäste vän, min älskade.

Saknar honom så ikväll!!! Fick en slags hälsning från honom via ombud att han har det bra och det gör mig glad, men samtidigt så oerhört ledsen, för det river upp så mycket saknad!!  Jag önskar av hela mitt hjärta att han var här!

Om det inte hade varit för barnen hade jag velat dö jag också, så jag fick träffa honom igen!

Och ingen förstår!....Och jag har för länge sedan slutat att försöka förklara, för det går ändå inte. De enda som förstår är det som varit med om samma sak.

Den 5 september; 5 dagar efter M:s död, öppnade jag mailkorgen och läste det här mailet:

GRATTIS!

Jag har den stora glädjen att kontakta dig för att du har vunnit första pris i vår webbtävling!

Du är utlottad som en av ca 4000 rätta svar!

Ditt pris är en underbar SPA övernattning på Varbergs Kurort för två personer. Då ingår frukost, lunch, middag samt en valfri behandling.

Jag hade vunnit första pris i en tävling anordnad av ett livsmedelsföretag och redan när jag deltog minns jag att jag sa till M att jag kände på mig att vi skulle vinna. Och det gjorde vi ju.......bara det att det var försent. Aldrig har någon förstapristagare varit ledsnare; jag storgrät när jag läst mailet, för det var ju han och jag som skulle åkt på detta!!

Länge var den här vinsten enbart jobbig och gråtframkallande; för vem tar man med sig när ens man och livskamrat är död? Men i söndags var jag där, då var jag äntligen mogen att genomföra det. Noga utvald var hon; min goa kompis Tina som slutit upp vid min sida under den här tiden - en av de som trätt fram när andra backade. Och vi hade en underbar och lyxig SPA-vistelse, jag är tacksam över att hon var med när nu inte han kan!



Havsutsikten från vår svit.


Jag i sviten.

Paris Jackson, 11 år, pratar om sin sorg efter pappa Michael Jackson inför miljoner TV-tittare och jag bara kräks! Jag tycker inte att det är det minsta fint eller sorgligt, bara osmakligt! Stackars barn att behöva ha en sån skruvad släktklan bakom sig! Och jag kan bara säga, att jag hade aldrig ALDRIG utsatt min egen då 11-åriga Stora J för att behöva prata offentligt på sin pappas begravning i höstas - även om hon hade velat det! Vissa saker ska man skydda sina barn ifrån och jag vet vad jag talar om när jag säger att i den stunden har de det svårt nog ändå!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/mj58_09/article5484575.ab

Något som kan göra mig väldigt sorgsen är när jag ser gamla par: alltså en vithårig farbror tillsammans med sin lika vithåriga fru. Jag blir så ledsen, för så ville jag ju också ha det! Jag ville bli gammal och rynkig och vithårig vid M:s sida, jag ville åldras tillsammans med honom!
Nu tänker jag ibland att jag aldrig får veta hur han skulle sett ut som gammal. Undrar hur han hade blivit? Hade han blivit sådär trivsamt "farbror-tjock"? Hade han fått vitt eller grått hår eller kanske bara skallig? Var hade rynkorna satt sig? Den glittriga skrattglimten i ögonen hade han haft kvar, det vet jag i alla fall! Det har både hans  pappa och hans mamma, så det är jag övertygad om. Dessutom var han en sådan person som alltid har glimten med sig och såna personer glittrar även i ålderdom.

Har varit i Köpenhamn och gått på konsert med trevliga människor. Tack Kicki och Helén för att ni tog med mig på en tripp till den där andra verkligheten; den som vanliga människor lever i, den där man har roligt och skrattar! Det var skönt att få andas en stund!
Jag trodde det skulle bli jobbigt att höra vissa låtar som var starkt förknippade med M, men det gick lättare än jag trodde - inte en tår! Tårarna kom däremot eftermiddagen efter när jag kommit hem och var på träff med änkegruppen. Där grät jag så snoret rann, fast vi inte pratade om sorgligare saker än vanligt. Antar att det var "rätt" forum för tårarna att komma där, så då väntade de tills dess?!