Reaktioner
"Hon har börjat känna sig skygg, har svårt att vistas bland människor hon inte känner och klarar inte av att gå in i affärer.
- Läkarna säger att alla kan reagera olika på jobbiga händelser och jag reagerar på det här sättet. Jag var över hos min dotter häromdagen och där var flera människor som jag inte kände. Hade jag vetat det hade jag aldrig åkt dit. Jag måste ladda en hel dag för att kunna göra någonting bland folk."
Känner ju så väl igen det där med att det tar energi att träffa folk och att vara i folksamlingar! Och hon hade ändå "bara" mist tryggheten som bestod av ett hus! Inte så konstigt då att jag, som mist tryggheten med en annan människa, ibland känner att sociala kontakter suger energi ur mig!
Men visst, det går bättre och bättre. Och de som inte känner mig skulle nog knappt kunna gissa vad som hänt mig, jag är en bra skådis numera...! Men ändå, vissa dagar vill man bara stänga in sig och dra en filt över sig och inte prata med någon! Det är därför det har varit så skönt att ha semester; då kan jag själv styra när jag vill stänga in mig och när jag vill umgås. Nu ska jag börja jobba igen på måndag och då är det bara till att sträcka upp sig oavsett om jag orkar med folk eller inte just den dagen.
Hej!
Har förlorat min man , Per, i cancer den 13/6-09. Han var bara 45 år och vi har 2 flickor en på 12 och en på 10. Du skriver om hur du tänker och känner och det slår mig hur lika vi är i tankar och i sorgen trots att vi är 2 olika individer. Jag har oxå tänkt på att vi är som små öar - vi klarar oss själva på ön men förlorar vi en öbo är det så svårt att nå de andra öarna. Jag har svårt att be om hjälp och de vill att jag ska "ringa om det är nå´t" och det har jag ju så svårt för. Helgerna är skit, det var då vi var hemma hela dagarna och jobbade sida vid sida han med sina renoveringsprojekt på huset och jag med markservicen och barnen. Jag känner igen mig i allt du skriver. Vi har en stor villa och en ännu större trädgård, sommarstuga, båt och husvagn. Allt ska ju skötas. Vi hade delat upp jobbet på ett ganska gammaldags vis jag skötte hemmet och barnen och han allt det praktiska. Nu ska jag vara både pappa och mamma och känner mig som "tappad bakom en vagn" för det mest. Men man får väl trösta sig med att allt jag klarar av stärker mitt självförtroende. Min första seger var att klara av att klippa en jättebrand slänt vi har i trädgården med åkgräsklipparen utan att vara rädd för att välta. Jag tänkte kunde Per ska väl jag oxå klara av det. Nästa grej blir att backa med släpvagn. Jag och en vänninna ska ta våra barn och åka till Mallis en vecka snart var och plockade fram våra pass ur lådan - det kändes elendigt att lägga Per´s åt sidan han ska ju inte med. Jag ha oxå svårt att komma i säng i tid ligger i soffan framför tv:n så att jag ska slippa tänka halvsover där till ca 02,30 då jag släpar mig till sängen för då vet jag att jag somnar direkt för att jag redan halvsover. Jag har oxå så svårt att känslomässigt fatta att Per inte lever, rent förnuftmässigt vet jag ju att han inte kommer hem mer. Men känslan är: att detta bara är tillfälligt han kommer snart hem. Jag och barnen försöker bestämma oss för en gravsten och det känns inte som om det handlar om Per utan någon annans gravsten, jag undrar hur länge jag ska känna så här. Per´s bror var förbi idag, har inte sett honom sedan begravningen nästan en månad sedan. Han berättade att han och frun hade pratat om att sälja sin sommarstuga och skaffa en husbil istället. Jag och Per hade oxå pratat om att sälja sommarstugan och ensamheten kändes oändlig. Jag kände mig nästan avundsjuk på dom som har varandra att diskutera sina framtidsplaner med. Saknaden efter just sådana saker är enorm och jag tänker ska det vara så här nu resten av livet. Ville bara säga att jag följer din blogg och det känns bra att se att jag inte är helt ensam även om det känns så.
Kram Mari
Mari, så likt det är! Allt du skriver har jag upplevt - eller upplever forfarande! Ensamheten på den där "ön", känslan att han kommer hem, avundsjuka mot andra som får ha kvar det man själv förlorat,svårigheten att be om hjälp, helgerna, svårt att somna, alla saker man inte kan för att han gjorde dem!!! Visst är det underligt hur likt det är; jag fick också den insikten tidigt i sorgen!Att även om vi alla har vår personliga unika sorg, så är så mycket likt. Och det är däför det är så skönt att kunna hitta andra "sorgesystrar"!
Många kramar till dig, det är en resa rakt genom helvetet....
Sorgfågel
