Att orka för att man måste
Helt klart har människan en oerhört stark vilja och någon slags reservkraft som kan ta oss genom de svåraste situationer, när vi egentligen borde gett upp.
Ibland tänker jag på kvinnorna i krigshärjade och fattiga länder i Aftrika. Kvinnor som tvingats bevittna när deras män och barn blivit brutalt mördade och de själva blivit våldtagna av en hel soldattrupp, med tillhyggen och med svåra skador som följd. Hur de sedan, med dessa skador - fysiskt och psykiskt - släpar sig miltals genom otillgänglig terräng till någon läkarstation där de söker hjälp för sina skador. De kan ofta inte återvända hem, för familjen är mördad, de har ingen försörjning och det de råkat ut för är skambelagt. Varför, har jag tänkt innan, kämpar de vidare? Varför lägger de sig inte bara ner i dammet vid vägkanten och ger upp och dör? Hur orkar de?
De orkar för att det är nödvändigt. De orkar för att människan har en så stark vilja att leva och att klara sig. Och om de orkar, då ska väl också jag?
Har tyvärr inga tröstande ord i kväll. Har också kämpat med saknaden och lite ångest inför årsdagar som närmar sig. Men jag tänker på dig ofta vännen! /Varma kramar Anna!
Uttåt sett så är det väl så? du kämpar och alla förstår inte hur du orkar, du är stark,du orkar. Men de ser för det mesta bara ytan.
Så rätt skrivit, vi äger en inneboende livskraft som för oss vidare mot alla odds.
Styrkekram till dig från mig.
/E-K
" "men hur orkar du? Jag hade aaaaldrig orkat om det varit jag!" "
Så säger nog alla som inte varit med om det själva ?
Men , som du säger, de hade nog orkat, för att de måste
Förlorade mitt viktigaste ungefär samtidigt som du och hatar varje natt som för mig längre bort från dagarna.
Önskar dig och era barn all styrka att bära sorgen och saknaden efter din man och deras pappa.
Jag tycker nästan det blir lite som en konstig anklagelse, fast det inte är menat så... som om det hade varit mer sunt att sätta sig ned på en stol & ge upp?!...
