Sorgfågel

Jill Johnson brukar sjunga för mig i dessa dagar på de kommersiella radiokanalerna. För mig. Personligen. Typ...

"You were all that I had
I´ve been hurting so bad
Heaven took you away too young.
But I cried all my tears
after three lonely years
I must realize that you're gone."

http://www.youtube.com/watch?v=lmmwuzfoat8

(Jill Johnson - "Song to heaven")

Jag har en halvtimmes bilväg till respektive från jobbet och det är en perfekt stund till att sitta och fundera på. Idag när jag åkte hem tänkte jag mycket på att dagens datum var sista dagen jag hoppades att M skulle vakna upp - efter det blev han sämre och allt övergick till dödsvaka.

Sedan tänkte jag på hur det skulle varit om han hade funnits nu. Om han inte hade dött; var hade vi varit då i livet? Vad hade vi gjort, vilka hade vi umgåtts med och så vidare. Då slog det mig: om M inte hade dött hade det varit många personer jag aldrig hade känt! Att jag inte hade känt Josef tänker jag ofta på, men det är så många andra också som hör till "den här sidan av mitt liv"! Då hade jag aldrig lärt känna min sorgkompis Carina, som jag delar alla sorgens sidor med och som känner som jag. Jag hade inte lärt känna Helén och Kicki, som hjälpt mig upp till ytan och som jag fått dela musik- och konsertstunder med. Jag hade inte känt min "känslomentor" Sabina S, vars kloka tankar oräkneligt ofta gett mig stöd. Och så många andra, alla de som kommit som änglar in i mitt liv när det var som mörkast!

Jag har också fått en hel släkt på köpet, nämligen Josefs. En stor släkt dessutom, för att inte tala om glad och öppenhjärtlig! Och tre bonusbarn som är de bästa man kan tänka sig. Och detta - bonussläkt och bonussyskon - har också givits till MINA barn! Det kan jag ofta känna tacksamhet för. Att de fått alla de har personerna och relationerna; de som miste så mycket i och med att de miste sin far......

Gud, vad jag känner mig ensam i sorgen och saknaden! Vem pratar man med om sånt här? Inte den jag lever ihop med nu; jag älskar Josef men vill inte lägga den bördan på honom! Det kan knappast vara särskilt kul att höra. Och det är svårt att förklara hur man kan sakna den som är död och ändå älska den som lever.

Det känns som att jag långt, långt inne har kvar gråt och sorg som egentligen skulle behöva komma ut. Jag sörjde och grät oändligt då, under sorgeåret, men samtidigt var jag tvungen att ordna och fixa så mycket - ända fram till i julas - så jag har kvar nåt slags behov av att få vara svag, att få gråta färdigt utan att behöva resa mig direkt och vara stark.

Det är augusti igen och jag ser skördetröskor ute på sädesfälten. Det påminner mig alltid om tiden kring hans död; det är ju en så årstidsbunden sak.
Augusti gör mig alltid lite vemodig, lite mer sorgsen, lite inåtvänd. Inte alls så illa som det första året, men det känns.
Satt häromdagen vid graven och pratade med honom en lång stund. Brukar göra det när jag är där; tur att det är en så lugn kyrkogård att det nästan aldrig är någon annan där samtidigt! Jag berättar för honom vad som hänt, pratar om saker som oroar mig, ber honom om hjälp och styrka, talar om att jag alltid har honom i hjärtat. Det är väldigt skönt, men säkert svårt att förstå för dem som inte har sorg.

Var på utomhusbadet häromdagen med Josef och barnen. Där, vid kanten på småbarnspoolen, satt han. M. Mittemot oss, med fötterna i vattnet, skrattandes och skojandes med några barn som väl var hans. Fast det var ju såklart inte M. Men väldigt likt. Håret, frisyren, kroppsformen, näsan, munnen, ansiktsformen. Med en smula tillägg av min egen fantasi var det som att se honom sitta där.

Det blev en väldigt underlig känsla; att liksom titta från look-a-liken till Josef, tillbaka igen, fram och åter. Som om tiden vikt ihop sig och jag såg mitt förflutna och mitt nuvarande på samma ställe.

Jag kände mig lite vemodig, men faktiskt också lite glad över att få en sån synvilla. Som en hälsning, som en påminnelse. Och även om det säkert låter konstigt och fel, så var jag ganska glad över att det var just en synvilla - för vad skulle jag gjort om tiden HADE vikt sig på riktigt? Om de hade funnits där båda två? Vem hade jag hört hemma hos?