Påskpyntat på graven
Häromdagen på dagis lyssnade jag när Lilla J (3 år i maj) och hennes dagiskompisar pratade med varandra om sina föräldrar. Kompisarna sa: "min pappa är på jobbet!" Lilla J sa med lika stor självklarhet: "min pappa är i himlen!" För henne är det självklart, hon är inte stor nog ännu att ifrågasätta varför det är så.
Vårkänslor
"What´s another year?"
Jag ser samma fenomen när Josef fotograferar mig: leendet, glädjen. Kärleken som går genom kameralinsen - åt båda håll - precis som när M fotograferade mig.
Josefs foto av mig 21 mars när vi var på promenad till vattenfallet kring där han bor.
Besök vid graven
I går fyllde Mellan M 10 år och jag passade på att ta en sväng till graven på förmiddagen mellan paketöppning och kalasgäster. Har inte varit vid graven på länge, för det har varit så mycket snö. Jag var där sist för ett par veckor sedan när det var som mest snö. Då var alla gravar - inte bara de liggande utan också de stående - osynliga under snön och jag fick pulsa i 1 meter djup snö för att komma till M:s grav. Tur jag hittar till den med förbundna ögon, för det syntes ingenting. På själva kyrkogården var det helt blankt och slätt i snön; de enda spår som syntes var djurspår. Jag fick gräva fram graven under ett tjockt, tjockt snötäcke och det var då jag kände att det nog fick vara med besök där tills snön börjat försvinna.
Men som sagt, i går var en passande dag. Hade med en kruka med påskliljor som jag satte bredvid stenen; det är fortfarande för kallt för att sätta snittblommor och tjälen gör att det inte går att plantera något.
Längtar tills det går att göra vårfint däruppe, men det tar nog ett tag till.
Telefonspöke
Telefonen gjorde alltså såhär utan att någon rörde den; helt av sig själv. Och av alla nummer som ringts på den, så kommer just M:s nummer upp?!......
Ska erkänna att jag rös hela jag och blev lite skakig, det kändes faktiskt lite konstigt! Och ännu en bekännelse: jag tryckte på uppringningsknappen! Bara för att se vad som hände, liksom. Numret ringdes upp och den där automatrösten kopplades in som säger "numret kan inte nås för tillfället!". Nä, tror jag det! Inga telefonledningar räcker ju till himlen.....
Precis här och nu
Som kontrast vill jag beskriva det lilla vardagsögonblick jag upplevde i helgen när jag och barnen var hos Josef och hans barn i hans lägenhet. Jag och Josef satt på balkongen i solskenet; småpratade och delade på lördagstidningen, vände ansiktena mot solen och njöt av att den trots all snön värmde så skönt. Då tänkte jag: "just nu vill jag inte vara någon annanstans än precis här och nu!" Just då var jag totalt i ögonblicket; helt och fullständigt i en lugn och varm lycka!
Min sorg finns alltid med mig, men jag kan känna total närvaro i ögonblicket ändå och det känns fantastiskt.
Hjärt- och lungräddningskurs
Var på hjärt- och lungräddningskurs idag med jobbet. Gissa hur det känns att sitta och öva kompressioner på en docka, att lyssna på instruktionsfilmens upprepande av hur fort hjärnan får syrebristskador, att öva på att ringa 112, att göra mun-mot-mun-inblåsningar på nyss nämnda docka? Det drar fram en del skit ur själens svartaste gömma kan jag säga. Och även den där gamla välkända följeslagaren Skuldkänsla.
Frågan jag inte ställde till skolsköterskan som höll i kursen var: "hur gör man när luftvägarna är så täta att inte ens utbildad ambulanspersonal kan intubera förrän på fjärde försöket? Hur får man ner luft då?"
Nä, jag var som sagt tyst.....
Hemma väntade ett stort kuvert i brevlådan. en enkät till oss anhöriga till organdonator. Med frågor om hur jag upplevde donationen och alla beslut runtom, om hur det hela gick till, vilken info jag fick och av vem och var, varför jag tog beslutet om donation, om jag fick tid att ta farväl efter donationen och så vidare.
Sånt drar också fram en del.....
