Sorgfågel

Har så smått inträtt i det stadiet att jag försiktigt och trevande börjat söka efter "systrar i sorgen" - såna som varit med om samma sak och som kan förstå och beskriva. Här är en:
http://blogs.su.se/salo7153/
"Handbok för änkor" - ett bra namn!

Klippt ur hennes blogg:

Det är tack vare chocken som vi änkor fortsätter funka när våra män har dött. Det är tack vare chocken som vi klarar av att få dödsbeskedet, gå på begravningen, att vakna på morgonen, att gå till jobbet, att småprata med folk om saker vi inte kunde bry oss mindre om. Det är chocken som gör att våra hjärtan inte bara exploderar och vi faller döda ner på marken. (Vi också.) Jag var kvar i chockstadiet i två år just för jag var TVUNGEN att vara där. Det var omöjligt att ta in att han, den största, var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Så chocken stängde av min hjärna, den fick mig att glömma, den gjorde att jag inte existerade förens jag var redo att ta in det som hänt. Eh, tack chocken, du räddade mitt liv. Dagens regel - den som verkar ta en nära anhörigs död bra befinner sig ofta i chockstadiet. Så ni andra kommer inte undan er plikt att ställa upp och finnas där. Så det så.


Say no more....

Vet ni hur surrealistiskt, overkligt och absurt det känns att sitta och skriva tackkort efter sin mans begravning? Eller köpa en gravlykta? Eller skriva in i almanackan att imorgon ska jag till gravstenshuggeriet och välja en gravsten? Eller ha makens mobil påslagen liggandes i köket för att kunna svara när det ringer någon i gårdsrelaterade ärenden? Eller ringa upp Skatteverket när de skickade blankett som M skulle skriva på och be dem att för f-n samköra sina egna register, för det är jäkla svårt att skriva på något när man är död?

Detta kan bara inte vara sant tänker jag ofta. Det är världens svartaste, deppigaste, tragiska teaterpjäs jag hamnat i och snart går ridån ner och jag får höra publikens applåder och allt kommer att bli som vanligt igen......



PS Det är skitbra att passa på att yl-gråta rejält när man ändå dammsuger, för då drunknar ljuden lite grann i oväsendet....DS

Jag var ju hos maken i stort sett hela tiden på sjukhuset. Vårdpersonalen tog till och med in en säng till mig, så att jag kunde få sova bredvid honom, för de sista nätterna kändes det för långt att sova i ett övernattningsrum i andra änden av intensivens korridor.

Jag hade ett stort behov av att få vara hos honom, att få röra honom och prata med honom och jag var med på alla undersökningar. Det var nog bra, jag har sett med egna ögon när de konstaterade genom olika tester att det verkligen inte var någon blod- och syretillförsel upp till hjärnan. Det hjälper mig nu att förstå det oförståerliga.

När han skulle opereras för organdonationen fick jag förstås inte vara med, så då åkte jag hem till barnen. Senare på natten när allt var klart ringde sjukhuset som bestämt och jag kom tillbaka. Jag hade nämligen önskat att få vara med när de tvättade och gjorde iordning honom. Så jag åkte dit - det ösregnade minns jag - med en väska med hans kläder som jag valt ut. Jag, sjuksystern och undersköterskan tvättade varsamt honom, rakade honom och klädde på honom. Jag hade valt hans älsklingsskjorta, en kortärmad ljus sommarskjorta som vi köpte i försomras och ett par beige chinos. Jag borstade hans hår och tog på honom hans after shave. Sedan släckte sköterskorna ner lamporna, tände ett levande ljus på ett bord bredvid och lät mig vara ensam med honom så länge jag ville. Jag satt där en lång stund och tog farväl. Allt detta var inte så svårt utan fint och vackert och det var något jag gärna ville göra. Det är ju så med personer som dör på det här viset, att de ser helt oskadade ut. De ser bara ut som om de sover och det är vackert.

Det svåra var att gå därifrån, att lämna honom kvar där, vända sig om och gå ut genom rumsdörren. Det var det som krävde all styrka jag hade och när jag stängt dörren bara lutade jag mig mot den och storgrät......

Jag har fått höra flera som sagt att det var starkt att vara med och göra iordning honom, men de vet inte vad de pratar om! Varför skulle jag varit rädd för det, det var ju min älskade som såg ut precis som vanligt! Jag ville följa honom så långt jag kunde och det innebar för mig även efter döden. Det svåra var att gå ifrån honom efteråt!

Sjukhusprästen sa något väldigt fint till mig, han sa: "du har verkligen uppfyllt ditt vigsellöfte, du har följt honom tills döden skiljer er åt!" och det bär jag med mig. Det var ju det jag lovade den där gången i juni. Jag önskar bara att vi skulle blivit gamla ihop!

Något som nästan drunknat i all sorg är det faktum att maken faktiskt donerade organ. Han förklarades ju hjärndöd och låg i respirator med ett hjärta som slog på egen hand, så han var aktuell för det. Annars är det ju få människor som dör på ett sätt som gör organdonation möjlig.
Överläkaren ställde frågan om donation till mig och jag är tacksam över att jag kunde svara ja och vara säker på det; maken och jag hade nämligen pratat om det en gång och vi var båda positiva. Gör det, säger jag, prata med era närmaste om det, även om det känns svårt! Det är så skönt OM man hamnar i ett sånt val att verkligen veta!

När han hade dödförklarats stängde de alltså inte av maskinerna utan på kvällen opererades han. Donationskoordinatorn kom ner från Sahlgrenska, en underbart duktig kvinna som verkligen kunde handskas med dessa svåra saker.

Maken donerade lever och njurar. De fick inte ta hjärtat, eftersom han hade haft hjärtstopp och det då kan finnas cellskador. Men tänk ändå, den kvällen blev  tre svårt sjuka personer blixtinkallade till sina sjukhus för mottagaroperation! Jag hoppas verkligen att det går bra för dem och att de tar väl tillvara på den gåva de fått!

Så småningom kommer jag att få brev från Sahlgrenska där de berättar kön och ålder på mottagarna. Man får aldrig veta identitet och det skulle jag inte vilja heller.

Jag visste inte detta när jag döpte bloggen, men det finns en sångtext som heter "Sorgfågel". Den var väldigt talande:

Sorgfågel
Text&musik: Christine Hellqvist
Förlag: Scandinavian Songs

Svarta streck över himlen, vildgässen drar söderut
Äpplena rodnar, oktober är här
Och jag har glömt hur glädjen ser ut
Skogsduvor i aspen här, talgoxe i trädet ditt
En falk flög upp precis framför mig
Som rätt ut hjärtat mitt

Refr
Sorgfågel bor i mitt innersta
Den kom för månader sen
Den flyger ett varv över landen
Och sen kommer den igen

Jag har bosatt mig i längtans land, allt är bara längtan nu
Svårt stå rak, svårt gå framåt
Det är du och du och du
Och ingen är mig nära här, ingen är närmast mig
Bara sorgfågelshjärtat bultar nu
Sin längtan efter dig

Refr
Sorgfågel...

Skulle önska jag kunde längta
Och att längtan en gång tog slut
Nu är du på andra sidan
Och jag får längta livet ut

Refr



Jag får längta livet ut........ Jag måste ju finnas kvar här för barnens skull, men åh vad jag hoppas att jag inte blir alltför gammal! Och att han står där på andra sidan och tar emot mig när det är min tur att passera!

"Det gäller inte hur man skall kunna hitta något svar, utan hur man skall kunna leva utan något."
J. William Worden

Det absolut enda som får mig att gå upp på mornarna är barnen. De håller mig uppe och de håller mig kvar i verkligheten. Jag vet så väl att älsklingen litar på att jag tar hand om dem och det tänker jag göra.

Ett särskilt ankare är Lilla J, nu 1 år och 4 månader. Hon är så liten och är den som fungerar mest som vanligt och det kan vara ganska vilsamt för mig. Stora J och Mellan M sörjer ju och dem måste jag trösta och hjälpa (även om de funkar bra nu, går i skolan, leker med kompisar och så, jag tror att jag måste vara beredd på en försenad reaktion där om några månader eller så). Lilla J ska ju mer ha den vanliga, dagliga omsorgen som gäller för så små barn: blöjbyte, utepromenader, mat, sovstund osv. Dessutom får jag så mycket fysisk beröring från en sån liten, det ska bäras och gosas - och det är bra.

Fast helt klart märker hon av att något är fel härhemma och det märks också tydligt att hon saknar pappa. Jag har aldrig hört henne säga "pappa" så ofta som nu, hon liksom letar efter honom. Det är både sorgligt och fint att höra henne. Det sorgligaste är väl att jag är rädd för den dagen när det där "pappa" tystnar, när hon inte längre kommer ihåg.....Men jag och de stora barnen har pratat mycket om att vi får ge Lilla J minnen av pappa när hon blir större. Därför har jag också varit noga med att hon fått vara med på allting, avsked på sjukhus och bårhus och begravning samt att vi har fotograferat. Hon ska kunna få se när hon blir större att hon var med.

Barnen har i alla fall haft en pappa som älskat dem otroligt mycket och som alltid, alltid var så stolt över dem. Det har de alltid fått känna och det finns alltid kvar!

De värsta stunderna är nog kvällar och mornar. På kvällarna när barnen har somnat blir ensamheten så väldigt påtaglig och han fattas extra mycket. Ingen att prata med, ingen att kura ihop sig med i soffan, ingen att ta en kopp kvällste med, ingen att somna bredvid (åh gud, det saknar jag mest av allt! Vi som alltid pussade varann godnatt.)
På mornarna är det jobbigt att vakna och inse att "just det, han är död idag också! Det var ingen mardröm!"

Jag drömmer inte om honom på nätterna, bara de allra första nätterna och så en natt för ett litet tag sedan. Först tyckte jag det var lite underligt, men sedan fick jag mailkontakt med en annan tjej som också miste sin man och hon sa samma sak. Det dröjde flera månader innan hon började drömma om sin man. Jag tror att det är hjärnans sätt att skydda sig; att drömma skulle vara underbart, men det skulle vara alltför hemskt att vakna och inse att det man drömde inte var sant. Alltså blockerar hjärnan såna drömmar tills man klarar av att hantera det. Så småningom hoppas jag att det kommer, det skulle kännas som en hälsning från honom.....

I dödsannonsen citerade jag Stings "Fields of gold"
You´ll remember me
when the west wind moves
upon the fields of barley
You forget the sun
in his jealous sky
as we walk in fields of gold
och den spelades också på begravningen när vi tog avsked vid kistan. Den var viktig för mig att ha med, för det var en av min mans favoritballader, den handlade liksom om oss med det där med de gyllene kornfälten (maken var lantbrukare), kärleken och att se barnen så småningom springa genom fälten. Dessutom sjöng jag den för honom på sjukhuset när jag fortfarande hoppades att han skulle vakna upp. De säger ju att medvetslösa/nedsövda/koma-patienter kan höra och registrera.
Här kan ni lyssna på den, den är väldigt vacker:
http://www.youtube.com/watch?v=W_ACXuhQiS4

Saknaden är så hemsk. Det är tomt och ensamt och saknaden och sorgen känns som en dov värk långt, långt inuti mig.

Jag fungerar i vardagen nu; i början gjorde jag inte det - kunde inte äta, inte sova och inte bry mig om nånting. Det var som att stå mitt i stormens öga där allt rörde sig runtomkring, men jag stod alldeles stilla. Nu fixar jag vardagen; sköter allt härhemma, tar hand om barnen, fixar det som behöver fixas. Men även om det på ytan ser normalt ut när jag gör saker, så känns det ändå som konstgjord andning. Det är inte detsamma utan honom, allt är fejk.


Jag kan inte le längre, jag som annars alltid varit känd för att vara så glad. Enda gången jag ler på riktigt är när jag föreställer mig honom komma, t.ex. gående på väg hem över gårdsplanen. Då blir det så starkt att jag nästan kan se honom och känslan är så verklig att jag blir alldeles lätt inuti och det där äkta leendet bryter fram, det som han skulle fått om han hade kommit på riktigt. När jag ler annars nuförtiden är det bara clownleenden som känns som en grimas.


Har ofta under den här tiden fått höra "vad du är stark!" från alla möjliga människor, men jag tänker "vad skulle jag annars vara??" Jag har tre barn att ta hand om och jag vet att han litar på att jag gör det, så vad är alternativet? Att lägga sig platt på sängen och yla och gråta nonstop som en våt trasa är en lyx jag inte kan unna mig, det skulle vara att svika honom!
Sedan är det en annan sak att jag såklart ligger där på sängen och gråter ibland - särskilt på kvällarna när barnen somnat och saknaden är som störst - men inte hela tiden. Grejen är den att jag är inte stark för det, det bara ser ut så. På kvällen blir jag 5 år och bara hulkar "jag vill att han ska komma heeeem!!" fast jag så väl vet att det gör han aldrig mer.

Den 1 september rasade mitt liv samman. Då dödförklarades min man efter 5 dagar på intensiven. Den 27 augusti fick han en stor astmaattack, det är i alla fall vad läkarna tror, som gjorde att han inte kunde andas. Han hade både andnings- och hjärtstopp. Räddningspersonalen fick igång hans hjärta i ambulansen, men antagligen blev syrebristskadorna för stora. Han vårdades på intensiven där han först sövdes ner och hölls nedkyld i ett dygn. Sedan värmdes han upp och sömnmedicinerna togs bort, men natten mellan fredag och lördag blev han sämre och han vaknade aldrig. Hans hjärna svällde av syrebristskadorna och det stängde av blodkärlen upp till hjärnan. Kl. 15:00 på måndagen dödförklarades han.

Kvar står jag, 36 år, med våra tre barn: dotter på 11 år, son på 8 och vår lilla sladdistjej på 1 år. Min man var bara 43 år och hade visserligen lite förkylningsastma, men aldrig värre än att han blev rosslig i luftrören och då fick ta en "puff". Aldrig att han haft något regelrätt astmaanfall förr, så det här var verkligen inget man trodde kunde hända.


Det är så tomt och tyst och ensamt. Jag kämpar varje dag med att förstå att han är borta, att han aldrig mer kommer tillbaka och det är så svårt. Med förnuftet vet jag att det är så, men hjärtat begriper det inte och det är kanske så det måste vara ett tag. Om man tog in det i hela sin vidd, skulle man nog bli tokig, så insikten bara sipprar långsamt in.

Jag har förlorat ljuset i mitt liv, han som var min styrka och tröst, min kärlek och min livskamrat. Jag visste att det var bara honom jag ville ha och att han kände samma för mig, vi ville bli gamla ihop. Om ni kunde förstå hur skönt det är att vara så säker på något! Och hur ont det gör att förlora det......
Han tog med sig så mycket av mig när han dog, en stor bit av min själ och mitt hjärta och det värker inuti av såret som är kvar.

Jag och hans pappa var hos honom när ambulansen kom. Synen av hjärt-och lungräddningsmaskinen som pumpade på honom där han låg medvetslös på golvet i lagerhuset kommer jag aldrig att glömma, hur mycket jag än vill det. Det var det hemskaste jag nånsin sett och det förföljer mig när jag blundar.

Jag är i alla fall tacksam över att jag var hos honom hela tiden på sjukhuset, både dag och natt. Jag kände att jag ville följa honom så långt jag kunde och det gjorde jag.

En dag i sänder, det är så det får vara nu. Bara ta en dag i sänder,  för tänker jag på alla dessa dagar som ligger framför mig, utan honom, då skyggar jag.