När det är värst
De värsta stunderna är nog kvällar och mornar. På kvällarna när barnen har somnat blir ensamheten så väldigt påtaglig och han fattas extra mycket. Ingen att prata med, ingen att kura ihop sig med i soffan, ingen att ta en kopp kvällste med, ingen att somna bredvid (åh gud, det saknar jag mest av allt! Vi som alltid pussade varann godnatt.)
På mornarna är det jobbigt att vakna och inse att "just det, han är död idag också! Det var ingen mardröm!"
Jag drömmer inte om honom på nätterna, bara de allra första nätterna och så en natt för ett litet tag sedan. Först tyckte jag det var lite underligt, men sedan fick jag mailkontakt med en annan tjej som också miste sin man och hon sa samma sak. Det dröjde flera månader innan hon började drömma om sin man. Jag tror att det är hjärnans sätt att skydda sig; att drömma skulle vara underbart, men det skulle vara alltför hemskt att vakna och inse att det man drömde inte var sant. Alltså blockerar hjärnan såna drömmar tills man klarar av att hantera det. Så småningom hoppas jag att det kommer, det skulle kännas som en hälsning från honom.....
På mornarna är det jobbigt att vakna och inse att "just det, han är död idag också! Det var ingen mardröm!"
Jag drömmer inte om honom på nätterna, bara de allra första nätterna och så en natt för ett litet tag sedan. Först tyckte jag det var lite underligt, men sedan fick jag mailkontakt med en annan tjej som också miste sin man och hon sa samma sak. Det dröjde flera månader innan hon började drömma om sin man. Jag tror att det är hjärnans sätt att skydda sig; att drömma skulle vara underbart, men det skulle vara alltför hemskt att vakna och inse att det man drömde inte var sant. Alltså blockerar hjärnan såna drömmar tills man klarar av att hantera det. Så småningom hoppas jag att det kommer, det skulle kännas som en hälsning från honom.....
Kommentarer
Trackback
