Saknad och tomhet
Jag fungerar i vardagen nu; i början gjorde jag inte det - kunde inte äta, inte sova och inte bry mig om nånting. Det var som att stå mitt i stormens öga där allt rörde sig runtomkring, men jag stod alldeles stilla. Nu fixar jag vardagen; sköter allt härhemma, tar hand om barnen, fixar det som behöver fixas. Men även om det på ytan ser normalt ut när jag gör saker, så känns det ändå som konstgjord andning. Det är inte detsamma utan honom, allt är fejk.
Jag kan inte le längre, jag som annars alltid varit känd för att vara så glad. Enda gången jag ler på riktigt är när jag föreställer mig honom komma, t.ex. gående på väg hem över gårdsplanen. Då blir det så starkt att jag nästan kan se honom och känslan är så verklig att jag blir alldeles lätt inuti och det där äkta leendet bryter fram, det som han skulle fått om han hade kommit på riktigt. När jag ler annars nuförtiden är det bara clownleenden som känns som en grimas.
Har ofta under den här tiden fått höra "vad du är stark!" från alla möjliga människor, men jag tänker "vad skulle jag annars vara??" Jag har tre barn att ta hand om och jag vet att han litar på att jag gör det, så vad är alternativet? Att lägga sig platt på sängen och yla och gråta nonstop som en våt trasa är en lyx jag inte kan unna mig, det skulle vara att svika honom!
Sedan är det en annan sak att jag såklart ligger där på sängen och gråter ibland - särskilt på kvällarna när barnen somnat och saknaden är som störst - men inte hela tiden. Grejen är den att jag är inte stark för det, det bara ser ut så. På kvällen blir jag 5 år och bara hulkar "jag vill att han ska komma heeeem!!" fast jag så väl vet att det gör han aldrig mer.
Vet inte vad jag ska säga!!! Det finns inga ord... Har varit inne på din blogg med jämna mellanrum och undrat vart du har tagit vägen. Att något sådant kunde ha hänt snuddade aldrig min tanke. Livet är så bräckligt...
Tänker på dig och dina barn!
Du o barnen finns i mina tankar!
Du skriver så otroligt fint, har sagt det förr och säger det igen!
Ni finns i mina tankar, Du och barnen!
Förstår din tanke när du ofta får höra hur stark du är-jag tror det är något som vi som inte varit med om något liknande ofta säger tyvärr-för man kan ju helt enkelt inte sätta sig in i hur man fixar en sån grej-o då tycker man givetvis att nån är otroligt stark som "gör" det-men som du skriver man måste ju bara vara det även om man inte vill alla ggr.
Någon stans kan jag oxå tycka att det faktiskt är en styrka vi människor har.
En inre styrka som kommer upp när något så tragiskt trots allt har hänt.
Många kramar till er alla både dig o barnen//marita
Det du skriver är EXAKT det jag går i genom nu...jag och mina tre barn <3 Min man dog i en arbetsolycka för snart 10 veckor sedan...det är otroligt vad lika känslor man har, det du skrev om att man står i stormens öga....så sant. Jag fattar inte att man står upp..har haft en student och en som slutade nian + att man ska fixa allt till att begrava sin egen man oxå..Kram från mig <3
Är i samma situation nu som du var 2008. Fast vi hade dock inga barn.en jyst det här att man går in i en roll och spelar lite glad. Och att alla säger att man är så stark! Jag är inte stark...det är bara ett spel. Jag har planerat min mans begravning, men för mig är det inte hans begravning, jag bara hjälper någon annan... Det värsta är att folk mer el mindre indirekt säger till en hur man egentligen borde reagera... man börjar ju undra om det är ngt fel på en som inte ligger på golvet hela dagen... så det var så skönt att läsa ditt inlägg och inse att det är fler som känner likadant
