Sorgfågel

Det absolut enda som får mig att gå upp på mornarna är barnen. De håller mig uppe och de håller mig kvar i verkligheten. Jag vet så väl att älsklingen litar på att jag tar hand om dem och det tänker jag göra.

Ett särskilt ankare är Lilla J, nu 1 år och 4 månader. Hon är så liten och är den som fungerar mest som vanligt och det kan vara ganska vilsamt för mig. Stora J och Mellan M sörjer ju och dem måste jag trösta och hjälpa (även om de funkar bra nu, går i skolan, leker med kompisar och så, jag tror att jag måste vara beredd på en försenad reaktion där om några månader eller så). Lilla J ska ju mer ha den vanliga, dagliga omsorgen som gäller för så små barn: blöjbyte, utepromenader, mat, sovstund osv. Dessutom får jag så mycket fysisk beröring från en sån liten, det ska bäras och gosas - och det är bra.

Fast helt klart märker hon av att något är fel härhemma och det märks också tydligt att hon saknar pappa. Jag har aldrig hört henne säga "pappa" så ofta som nu, hon liksom letar efter honom. Det är både sorgligt och fint att höra henne. Det sorgligaste är väl att jag är rädd för den dagen när det där "pappa" tystnar, när hon inte längre kommer ihåg.....Men jag och de stora barnen har pratat mycket om att vi får ge Lilla J minnen av pappa när hon blir större. Därför har jag också varit noga med att hon fått vara med på allting, avsked på sjukhus och bårhus och begravning samt att vi har fotograferat. Hon ska kunna få se när hon blir större att hon var med.

Barnen har i alla fall haft en pappa som älskat dem otroligt mycket och som alltid, alltid var så stolt över dem. Det har de alltid fått känna och det finns alltid kvar!