"Svarta listan"
Jag vill gärna citera en pricksäker grej till ur boken "Dödsviktigt" av Mia Berg, nämligen "Svarta listan". Den är skriven utifrån barn som mist en förälder, men ni som är änkor eller har mist ett barn kommer också att känna igen er:
"SVARTA LISTAN: om du vill hjälpa, säg inte så här!
1. Jag skulle aldrig klara av att min pappa dog.
De som säger så gör det nog oftast för att visa att de tycker att kompisen är stark. När man står där en dag med en död mamma eller pappa så har man inget val. Man klarar det därför att man måste klara det. Därför kan den kommentaren väcka tankar som: Nähä, så jag är kall som gör det? Tror ni att jag ville att det här skulle hända? Bryter jag inte ihop tillräckligt? Är det fel på mig?
2. Det som inte dödar dig gör dig starkare.
Det antyder ju att det är bra att det händer lite hemskheter, eftersom det gör en till en så mycket starkare och modigare människa. Men jag tror att alla barn gärna skulle varit både svagare och fegare, bara mamma eller pappa hade fått leva istället.
Visst finns det forskning som visar att man växer och blir starkare av svåra livshändelser. Men det hjälper ingenting att höra det från andra. Den insikten måste alltid komma inifrån en själv. Och den kommer någon gång längre fram, när allt som hänt liksom skramlat ner genom systemet och hittat en ny plats att ligga på.
3. Tiden läker alla sår.
När man växer upp utvecklas hela tiden ens sätt att tänka och känna. Att bli äldre innebär därför inte bara att det gått längre tid sedan det hemska hände, det innebär också att förstå mer och mer. Att inte kunna gömma sig bakom fantasierna om att mamma kommer att komma tillbaka. Att en dag plötsligt inse att resten av livet måste levas utan.
Sorgen har en förmåga att hoppa fram och skrika BU! när man är som minst beredd. När du går på skolavslutning med bara en förälder. När du får hem en lapp från skolan där båda föräldrarna ska skriva på. När du läser om kroppen i biologin och blir påmind om pappas sjukdom."
Check på alla tre..... Särskilt den första - den har jag hört många gånger mer än jag tål kan jag säga....!
"Katastrofen ligger precis bredvid vardagen"
Jag älskar när jag hittar andra som känner som jag. När andra beskriver liknande tankar, känslor och beteenden som jag själv har - det är så skönt att veta att man inte är ensam och det får mig att känna mig lite mindre onormal när jag hör att andra har det som jag.
Häromdagen läste jag boken "Dödsviktigt" av Mia Berg - mycket bra bok för övrigt som handlar om att mista sin mamma eller pappa som barn och som jag varmt rekommenderar. En av de som berättade sin historia i boken är coachen Elisabeth Gummesson vars pappa dog i en flygolycka när hon var 9 år. Så här träffande beskriver hon sina katastrofkänslor:
"Den där känslan, att katastrofen ligger precis bredvid vardagen är något som följt mig en stor del av livet. Jag har lidit av kraftig separationsångest, jag vet inte hur mycket tid jag ägnat åt att vänta på SAMTALET. Varje gång någon jag tycker om har åkt iväg på något så har jag varit fullständigt övertygad om att polisen snart ska knacka på dörren och lämna ett dödsbesked. Jag hade beredskap för katastrofen i tjugofem år och det sög kraft ur mig. Efter att jag gick en sorgebearbetningskurs har jag inte lika stort problem med det. Men jag sparar fortfarande bilden av varje avsked på näthinnan, eftersom jag tänker att det kan vara sista gången vi ses. Det är ett men jag tror att jag får leva med."
Precis sån är jag med! Jag har mycket katastroftänkande i vardagen; något som Josef flera gånger sagt till mig att jag måste sluta med. Och det har han ju rätt i, men det han inte förstår är att man tänker så just för att man varit med om katastrof. Man har brutalt lärt sig att allt - precis allt - kan gå åt helvete; allt kan vara bra och normalt i ena stunden för att i nästa vara helt raserat och borta och kaos och svart. Du förlorar en grundtrygghet då som jag ärligt talat inte vet om man någonsin kan få tillbaka.
Fars dag igår
Igår var det Fars dag och jag är tacksam över att mina barn, som bara har en pappa i himlen - och dit är det jäkla långt att fira! -, får lov att ha Josef som ställföreträdande pappa. Någon som kan finnas där som en förebild här i detta livet, i det som pågår nu. Sedan ska inget få ta ifrån dem deras fina minnen av deras pappa, men jag tror att det är två skilda saker.
Allra viktigast är det nog för Lilla J, som var för liten när M dog för att kunna ha egna minnen. Hon får uppleva "pappa-stunder" med Josef istället. Som i fredags när jag jobbade hela dagen och de två var hemma och bakade en kladdkaka. Och då ska ni veta att Josef bakar typ aldrig; det är jag som gör det i den här familjen! Men det var visst kladdkakans dag och Lilla J ville. Är man då en bra "vikarie-pappa" så bakar man såklart. Och det är jag så tacksam för!
Det är något fel på mig.
Det är något fel på mig. Jag har känt det länge nu - inte så att jag inte fungerar, jag menar jag ligger inte på golvet i fosterställning; jag funkar i vardagen och utifrån ser jag antagligen trygg, lyckad och fungerande ut. Men jag känner det själv; något är fel.
Jag kämpade så hårt för att komma ut ur sorgen; att gå rakt igenom det där helvetet som jag plötsligt hamnade i. Det var min målsättning hela tiden; "jag ska ta mig igenom det här!" Och det gjorde jag. Rätt igenom, allt fixade jag, hur svårt och tungt det än var - både känslomässigt och praktiskt. Och jag landade i en trygg och bra tillvaro där jag är nu.
Så då borde ju allt vara bra? Jag borde ju kunna slappna av och vila i den tryggheten som jag rent förståndsmässigt vet att jag har nu? Men det gör jag inte. Jag oroar mig för allt! Jag blir otrygg av minsta lilla! Jag får fortfarande sorgattacker. Framförallt märker jag att huvudet inte riktigt fungerar. Jag som alltid varit extremt noggrann och bra på att komma ihåg glömmer nu konstant. Jag glömmer småsaker som var jag lade ditten och datten, jag glömmer vad jag ska göra, jag glömmer vad som har hänt och saker jag sagt eller gjort. Det är precis som att huvudet inte orkar lagra in särskilt många minnen längre. Lilla J säger ibland: "mamma, kommer du ihåg när vi... (och så berättar hon något vi gjort tillsammans) och jag minns verkligen inte att vi gjort det!
På vardagsnivå hade den här glömskan varit katastrofal om det inte var så att jag lutar mig mot min gamla organisationsförmåga. Typ: "var är bilbesiktningspapperet?" Jag har ingen aning, men jag vet var jag BORDE arkiverat det och när jag tittar där så finns ju papperet där. Men jag har inget minne av att ha lagt det där.
Jag känner alltså inte igen mig när det gäller att komma ihåg och ha koll. Ibland har det hänt att jag tappat ord när jag pratar. Jag kan inte sätta på mjölk på spisen och lämna rummet längre, för jag glömmer bort det. Känner mig som en dement åldring.
Den konstanta oron och tendensen att inte kunna lagra minnen är det som jag känner är fel med mig och det börjar bli ganska jobbigt. Jag tål inte stress heller, inte särskilt bra i alla fall. Jag kan få panikattacker om jag upplver något som jobbigt och då hyperventilerar jag. Också rätt jobbigt.
Jag misstänker, rent lekmamma-aktigt, att jag har nån typ av psykisk traumaskada. Läste till och med på om PTSD (post traumatic stress disorder) och kände ju igen en del.
Men så tänker jag: "men herregud, NU? Det har ju gått 6 år, då borde man väl ha läkt?" Men det har ju inte gått 6 år av läkande. Första året var vidrigt; sorgemässigt och med allt praktiskt. Andra året skedde stora förändringar i och med förhållandet till Josef och flytten till en annan ort. Tredje året bytte jag arbetsgivare och arbetsplats. Fjärde året bytte jag tillbaka samt blev sjukskriven för arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Femte året började jag plugga till ett helt nytt yrke. Och i år har jag bytt till det nya yrket och det dessutom som egen företagare med all den osäkerhet som det innebär plus jobbat på 3 olika nya arbetsplatser som anställd.
Nä, psyket har inte direkt haft det jättelugnt nä.....
Så det kanske inte är så konstigt. Men den stora frågan är: vad gör man åt det? Hur hittar man hjälp? För hjälp tror jag att jag måste ha.
