Sorgfågel

Horisonten i min tillvaro verkar klarna mer och mer. Vårt husköp är ju gjort; tillträde 1 september, så nu pågår packning här hemma av sånt som man ändå kan undvara. Maskinauktionen närmar sig, nästa vecka går det av stapeln och det ska bli så skönt när det är över! Och försäljningen av själva gården håller på att ordna upp sig; det är en stor grej så det betyder mycket för min själsro att det snart ska vara klart!
Längtar efter att kunna sitta i nya huset, att ha allting ordnat, att inte ha en massa saker att fixa och oroa mig för (mer än sånt som vanligen ingår i ett liv förstås!).

Josef frågade i fredags om jag ville berätta lite om när M dog och jag bara.......tystnade. Tystnade och försvann in i ett sorghål av minnen. Plötsligt var jag tillbaka i sjukhusrummet, på bårhuset, i kyrkan under begravningen, ensam i huset väntandes på någon som aldrig mer kom. Alla minnen som finns kvar och är så starka när de tillåts välla fram! Jag kunde inte berätta, trots att jag egentligen ville, för minnena tog över och sorgen dök upp till ytan.

Man lär sig att bära sin sorg, sina minnen, sin svärta. Man kapslar in det djupt in. Men ibland kommer det fram och då inser man hur starkt det fortfarande är, hur mycket som fortfarande finns kvar. Hur många tårar som fortfarande är ogråtna.

En del av er har beskrivit min färd från ensam änka till att träffa Josef som en saga och tro mig, jag uppskattar formuleringen och förstår hur ni menar. Men bara för att klargöra; änka är något man är ALLTID. Sorg tar aldrig slut; den bara ändrar skepnad och blir lite lättare att bära.
Att jag har träffat Josef och får dela livet med honom är fantastiskt, men det tar aldrig bort saknaden efter M. Den bär jag med mig alltid, den är en del av mig. Ibland när jag tänker på sånt vi gjorde eller när jag tittar på foton eller när jag ser på barnen och ser honom i dem kan jag drabbas av stark längtan och saknad. Då gör det ont igen. Men jag vet ju att ingenting kan ändra det som är, ingenting kan få honom tillbaka igen. Han är död oavsett vad jag gör. Så jag saknar, men lever vidare i mitt liv. Jag hade velat att han hade gjort det och jag är rätt säker på att han vill att jag gör det också.

Nu är en väldigt stor och viktig sak klar: Josef och jag skrev idag på köpekontraktet till ett hus! Vi har tittat på det ett bra tag, gått in som spekulanter, besiktigat och nu då skrivit papper och lagt handpenning. Så nu blir det flytt; 1 september är det tillträdelsedag! Och ja, jag vet, datumet...... Det är inte valt av mig, men på något sätt är det kanske en mening med det - och en hälsning.

Är väldigt, väldigt glad - det ska bli spännande! Och äntligen inte behöva vara så ensam, äntligen dela allt med någon, äntligen ha någon att bolla saker med, att dela problem med.