En liten sorg-dipp
Befinner mig sedan i går kväll i en sorg-dipp; ett sånt där svart hål som liksom dyker upp från ingenstans. Vet inte varför, vet inte vad som utlöste. Vet bara att jag är där, i ledsenhet och gråt och nedstämdhet och att det bara är att vänta tills man kommer ur det. Finns inte mycket annat att göra åt det. Men det är svårt att förklara varför jag är ledsen när jag inte ens vet det själv!
Gåvan till mitt hjärta
"Jag ville bara höra din röst!" sa Josef när han ringde mig från sitt jobb nyss. I min mobil ligger sms med texter som: "Älskar dig så mycket" och "Älskar dig. Fatta. Idag. I morgon. Om 40 år." och liknande. Han tvekar inte att köra de 4 milen mellan oss efter att ha slutat sena skiftet kl. 22:30 bara för att få sova här hos mig!
Jag förundras över att ha fått en sån skatt och över att ha fått förmånen att - en gång till! - lyckas hitta en man som så bra klarar av att uttrycka sina känslor!! Han är en gåva....
Jag förundras över att ha fått en sån skatt och över att ha fått förmånen att - en gång till! - lyckas hitta en man som så bra klarar av att uttrycka sina känslor!! Han är en gåva....
Skuld
En av sorgens följeslagare heter skuld. Den har följt med, tyst i bakgrunden, hela tiden - i olika skepnader. Ibland som ett "varför gjorde jag inte si och så, då hade han kanske levt?", ibland som ett "varför dog han och inte jag?". Eller som ett dåligt samvete över att stundtals inte kunnat vara en så bra mamma till barnen, med sorg upp över mina öron.
Och så nu då. Skuldens nya ansikte. Tve-eggad; riktad både mot den som lever och den som är död. Skuld gentemot M för att jag älskar Josef. Skuld gentemot Josef för att jag älskar M. Känslan av att svika, av att stå mitt emellan himmel och jord.
Och ja, jag vet så väl: det är inte rationellt. Det är inget jag ska känna, det är inte riktigt. Men det bryr sig sällan skuld om....
Som tur är, är det inte så ofta jag känner såhär och när det händer försöker jag möta det och sedan vifta bort det med förnuftets logik. Det vet jag väl att M bara ville att jag skulle ha det bra och det har jag ju nu! Det vet jag väl att Josef förstår och accepterar mer än jag hade hoppats att någon kunde förstå och acceptera! Jag vet det.....
Och så nu då. Skuldens nya ansikte. Tve-eggad; riktad både mot den som lever och den som är död. Skuld gentemot M för att jag älskar Josef. Skuld gentemot Josef för att jag älskar M. Känslan av att svika, av att stå mitt emellan himmel och jord.
Och ja, jag vet så väl: det är inte rationellt. Det är inget jag ska känna, det är inte riktigt. Men det bryr sig sällan skuld om....
Som tur är, är det inte så ofta jag känner såhär och när det händer försöker jag möta det och sedan vifta bort det med förnuftets logik. Det vet jag väl att M bara ville att jag skulle ha det bra och det har jag ju nu! Det vet jag väl att Josef förstår och accepterar mer än jag hade hoppats att någon kunde förstå och acceptera! Jag vet det.....
Ärligheten i bloggen
Ibland, som ikväll, läser jag bakåt i bloggen. För att komma ihåg hur det var, för att få perspektiv, för att förstå hur det faktiskt har ändrats. För att kanske sedan kunna förklara och berätta.
Jag får då och då små "sorg-anfall" när jag är med Josef, trots att jag numera känner mig så lycklig. Då blir jag ett ledset litet Knytt som sluter sig som en mussla och inte kan eller vill förklara hur det känns. Det måste vara svårt för Josef att hantera det, men han gör det så bra det går. Står kvar, blir inte rädd, lirkar, pratar, frågar. Väjer inte, överger mig inte.
Jag är dålig på att få fram orden i såna lägen, jag orkar inte dra fram all smärtan och jag kan aldrig få honom att helt och fullt förstå. Men det står här - alltihop - och har gjort hela tiden. Jag har sagt det förr och säger det igen; i bloggen är jag ärligast när det gäller sorgen.
Jag får då och då små "sorg-anfall" när jag är med Josef, trots att jag numera känner mig så lycklig. Då blir jag ett ledset litet Knytt som sluter sig som en mussla och inte kan eller vill förklara hur det känns. Det måste vara svårt för Josef att hantera det, men han gör det så bra det går. Står kvar, blir inte rädd, lirkar, pratar, frågar. Väjer inte, överger mig inte.
Jag är dålig på att få fram orden i såna lägen, jag orkar inte dra fram all smärtan och jag kan aldrig få honom att helt och fullt förstå. Men det står här - alltihop - och har gjort hela tiden. Jag har sagt det förr och säger det igen; i bloggen är jag ärligast när det gäller sorgen.
