Sorgfågel

Nu är det över. Skrivet, klart, sålt, frånträtt. Nervositetsvärken i magen är borta, den mesta ångesten är borta. Makens släkt kommer väl alltid att hata mig, även efter allt är över, men det kan jag inte göra något åt. Jag tror inte de hade blivit nöjda vad jag än hade gjort, så det är ändå lönlöst.

Nu ska jag äntligen kunna ägna mig åt barnen och Josef och allt det nya. Och ägna mig åt att hitta tillbaka till de glädjefyllda minnena av M. Att slippa se bilden av honom skymmas av bekymmer och oro över gården och av smutsigt bråk. Att se bara det rena, det fina!

Men först ska jag dricka ett glas mousserande vin! En skål för allt som var som var fint. En skål för den jag älskar i himmelen och de jag älskar på jorden.

Timme för timme, minut för minut. Gör inget vettigt; kan inte! Bara väntar och försöker fördriva tiden så inte tankarna ska få för fritt spelrum. Väljer musik med noggrannhet på Spotify; musik som peppar upp mig. Fiskar uppmuntran på mitt internetforum (och får det en masse, tack!!) och gråter för Josef när ångesten blir för svår. Han jobbar i eftermiddag, men jag får i alla fall ha honom nu när jag väntar. 

Pappa ska köra mig till banken, vänta utanför och håller mig sedan sällskap på hemvägen också. "Det har jag bestämt och då blir det så!" sa mamma i telefonen igår. Han är med mig precis som han var med mig den långa färden till sjukhuset när M skulle göras i ordning efter döden; som han var med mig alla de första färderna till kuratorn när jag grät i samtalet med henne så jag knappt kunde stå efteråt. Som han var med mig i klädaffären när jag var tvungen att prova begravningskläder.

Timme för timme, minut för minut.
Kysser M:s vigselring i mitt halsband och ber om styrka och närvaro.......

Försöker bara hålla ut. Hålla ångesten i schack. Räknar dagar, räknar till och med timmar. Varje timme som går bra är en seger. Fy fan, det är ju nästan som när jag var i "ny-sorg"!! När det var timme för timme som gällde!!

All I want for Christmas is lugn och ro!

Men tack, vännen T som ringde och pratade med mig på förmiddagen! Det lättade då.

Varje dag som går är bra! Ännu en dag över, en dag närmare. Längtar så mycket till när allt är "efteråt", när jag får fira julen i förhoppningsvis lugn och ro och stillhet i själen. Utan oro, utan ångest.

Fick panik när mäklaren ringde innan idag, tänkte "vad är det NU då??" men det var ingen fara. Han skulle bara kolla vem som är min bankkontakt. Otäckt hur fucked up jag är inför telefonsamtal och inbillade faror....!
(har bytt mobilsignal två gånger bara för att jag blev så skraj för ljudet, hur knäppt är inte det?? Det hjälper inte heller, men jag gör ett nytt försök och byter igen när allt är över.)

Fortsätter räkna ner till frånträdet; idag är det bara 1 vecka kvar. Bara sju dagar till, sedan är det över och jag slipper oroa mig, slipper fixa och ordna och känna ansvar.
Försöker hålla ångesten i schack, det är hemskt vad mycket ångest och oro det har blivit av det här med gården! Magen är helt kass; när det är över ska jag tokäta Proviva och Verum och annat magsnällt så jag blir av med oros-magsmärtorna!

Som vanligt är det lugnet efter stormen: idag mår jag helt okej. Ringde mäklaren och nej, jag behövde inte vara med i husen, han har sett till att det kan låsas upp och finns folk där. Så himla lättande - synd bara att han inte hade vett att tala om det INNAN de här papprena kom...... Men huvudsaken är att jag står på fötterna igen.

Fast jag skrämde Josef rätt rejält igår. Jag själv har ju panikat på det viset förr, så jag vet att även om det känns som att man dör så är det inte farligt i sig (bara jobbigt!). Men han hade inte sett mig så illa däran förr, så han sa nu efteråt att han blev rätt rädd när jag inte kunde andas.

17 dagar kvar......

Så trött. Fick en panikångestattack i kväll efter besked om energideklaration. Den ska tydligen göras på tisdag kl 9 och jag antar att jag måste vara med. I två hus som jag äger men inte har tillgång till. I två hus som jag inte längre kan tänka på utan att må skit, än mindre vara i! Det är så bräddfullt med ångest, oro och negativa känslor nu när det gäller gården att jag inte ens kan vara där, jag får panik! Och det fick jag alltså ikväll. Grät så jag hyperventilerade, kunde inte få luft! Josef fick hjälpa mig att andas; precis som sköterskan på Intensiven när jag grät över att M skulle dö. Det är riktigt otäckt att känna att allt låser sig, att man inte får luft!
Somnade med Lilla J i famnen i min säng klockan sju på kvällen, helt slut efter attacken.

Jag har sagt det förut och jag menade det verkligen bokstavligt: det MÅSTE vara över snart med gården! Det måste ta slut, för jag har inte mer kraft kvar! På riktigt. Klarar inte ens smågrejer längre, för det är så överfullt nu och marginalerna tog slut för längesen.