Farväl, farmor
Min farmor somnade in idag. Hon var 100 år, 2 månader och 7 dagar och då är det henne väl unt att äntligen få vila; att vara färdig med allt här och ta det stora steget över till nästa äventyr.
Det finns ingen tragik i att en 100-åring dör. Men det finns saknad; en sorts tom saknad som, upptäckte jag, dränerade all min energi resten av dagen. Även om det var ett dödsbesked som varit väntat länge, så var det ändå tom saknad.
Och så ska det vara. När någon dör ska det vara saknad. Som i boken Ronja Röverdotter av Astrid Lindgren; när Skalle-Per, gammal och trött, dör:
"Ronja hade aldrig sett någon dö, och hon grät en stund. Fast han var ändå så trött sista tiden, tänkte hon, nu får han kanske vila sej nån annan stans som inte jag vet om.
Men Mattis gick storgråtande fram och tillbaka i stensalen och skrek:
"Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!"
Om och om igen ropade han på samma vis:
"Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!"
Då sa Lovis:
"Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om?"
"Men han fattas mej", skrek Mattis. "Han fattas mig så det skär i bröstet!"
Avdelning: hur tänkte ni nu då??
Alltså.....när jag skriver att jag känner mig bättre, så betyder ju inte det fullt ut bra! Ville vara förtydliga, i fall det mot förmodan är så att mitt jobb läser här. För det är inte en så jättebra idé att skicka mig på 2-timmars kvällsfortbildning utöver ordinarie arbetsdag FÖRSTA DAGEN EFTER SJUKSKRIVNINGEN!!.......
Gud rädde mig mot barnomsorgen och dess horribla personalvård eller snarare brist på.......
Fast jag tog tillfället i akt och tränade "nej-sägning" till detta idiotiska påhitt via mailen - jag behöver verkligen träna på att säga nej och på att lyssna på mina egna signaler.
"The only way is up"
Mår bättre och bättre ju mer tiden på sjukskrivningen går. Jag hoppas att jag ska vara bra nog för att jobba när den går ut den 4 maj, för jag får helt enkelt inte en vettig läkarkontakt, så att få igenom en fortsatt sjukskrivning blir nog svårt. Som tur är går det som sagt framåt....
I morgon ska jag till kurator igen; jag begärde en kuratorskontakt i samband med sjukskrivningen och har varit där en gång. Det var en timme med gråt och mycket sorg och bitterhet som bubblade upp. Fy vad bitter och arg jag kan känna mig över allt jag var tvungen att gå igenom när M dött! Över allt jag var tvungen att klara av och samtidigt liksom ha sorgen "vid sidan av"! Att jag aldrig BARA fick sörja! Att alla bara tjatade om hur himla stark jag var; jo det var ju praktiskt som fan, för då slapp de ju lyfta röven för att hjälpa mig! Tack och lov i alla fall för min familj och mina närmaste vänner - de som klev fram och blev mina vänner i samband med sorgen! - annars hade jag inte klarat mig!
Men sammantaget mår jag bättre än 4 april när jag sjukskrevs. Inte så irriterad, inte fullt så labil i humöret. Lite gladare. Har försökt på alla sätt jag kan att ta hand om mig: vila, motion, göra saker som ger glädje, följa kroppens och själens råd. Jag har använt meditations-cd och till och med hypnos-cd och det känns som att det hjälper att varvar ner mig och få tankarna på rätt spår.
Tur att man är van att fixa sin egen rehabilitering......
"Lyssna"
"När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar ge mig råd,
så har du inte gjort det jag bad dig om.
När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar berätta för mig
varför jag inte borde känna som jag gör,
så trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig, och du känner att du måste
göra något för att lösa mina problem, har du svikit mig,
hur konstigt det än kan låta.
Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller
gör något - bara hör på mig.
Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld
och bristfällig, men inte hjälplös.
När du gör någonting för mig som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig,
och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom min känsla.
Och när det är klart, då är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd.
Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår vad som ligger bakom dem.
Kanske är det därför bönen hjälper en del människor.
För Världssjälen är stum och ger inga råd eller försöker ordna saker.
Den bara lyssnar och låter mig klara ut det svåra själv.
Så var snäll och lyssna och hör bara på mig.
Och om du vill prata,
vänta en minut på din tur, så ska jag lyssna på dig."
Skrivet av anonym skribent, finns som citat i inledningen till Malin Sävstams bok "Kärleken är starkare än döden", som är hennes andra bok om hur hon miste man och två av tre barn i tsunamin och hur hon överlevde då och framförallt efteråt.
Saknads-panik!
Gud i himlen, vad jag saknar honom! Det. Går. Aldrig. Över!!
Jag hade så väl behövt hans styrka att luta mig emot nu! Är sjukskriven från jobbet 1 månad; utmattningssyndrom pga kass arbetsmiljö. Står inför att byta yrke och gör vad jag kan (utbildningar som söks, praktiskt taget bor på Platsbanken) men det skulle ju behöva hända NU! Och då saknar jag M och hans styrka. Han som alltid kunde bära, lyssna, stötta.
Fan, vad jag är trött på att kämpa!....
