Farväl, farmor
Och så ska det vara. När någon dör ska det vara saknad. Som i boken Ronja Röverdotter av Astrid Lindgren; när Skalle-Per, gammal och trött, dör:
"Ronja hade aldrig sett någon dö, och hon grät en stund. Fast han var ändå så trött sista tiden, tänkte hon, nu får han kanske vila sej nån annan stans som inte jag vet om.
Men snälla rara... Vad har hänt med min rss, varför ser jag inte när det skrivs här? Visst har jag ibland tänkt att det var länge sedan du skrev, men tydligen har jag inte tittat in när jag tänkt så. Vilken rakt igenom tuff vår du har haft, ledsen för din skull. Att ha upplevt det 100%-iga stödet från någon som aldrig vacklar är något som är få förunnat, och jag, som också har det från min A, förstår att det är nästintill omöjligt att klara sig utan när man upplevt det. Jag blir glad av att läsa att du nådde fram lite bättre, men visst blir väl hålet efter M alltid stort och blödande, molnet så grått framför solen, när det han var den bäste på att göra inte finns när just det behövs. Snurrigt, men jag tror du förstår.
Allra vackraste stora J såg jag på FB. Vilken lyckans dag. Och då sorgens också... M skulle ju ha varit med här, fått vara stolt på plats och inte så oändligt långt borta som den där himlen är.
Kram kram kram!!
