Saknads-panik!
Men fina du :( Jag förstår att du är trött på att behöva kämpa och trött på att behöva orka. Utmattning är ett elände, som tar lång tid att komma ur =( Ta hand om dig och sköt om dig så mycket du kan och förmår!
Stor kram!
Jag förstår att det blir en stor skillnad och att du kanske önskar att det såg annorlunda ut. Finns det någon annan du kan anförtro dig åt? Vet du hur det stöd du behöver ser ut? Går det att se till att få det även om J inte kan?
Skönt att du nådde fram! :)
(jag känner så väl igen mig i det du beskriver, fast min 'sorg' rör annat än din och bristen på ork, bristen på energi att "kräva" hjälp är lika tydlig för mig och också önskan om att livskamraten verkligen skulle se och kanske förstå mer än han gör...)
känner så igen mig! och när min egen nuvarande relation inte heller riktigt orkar förstå så hamnar jag också djupare i sorgen. Dock var han som dog i mitt fall urusel på att stötta, där har vi det väldigt olika, för mig blir det snarare "the more things change-the more they stays tje same" eller möjligen "ssme shit-different day". Att det skall vara så svårt. Har inget riktigt käckt att komma med här, mer än lite förståelse. Skönt att det verkade bättre i söndags, det måste vara väldigt svårt för våra nya :( fast det hjälps ju inte när vi behöver så mycket. Stor kram
