Sorgfågel

Jag tänker mycket när jag kör bil till och från jobbet. Antagligen för att det är enda stunden på dagen som jag är ensam.

Idag funderade jag på vad som är allra värst med att mista sin man. Av alla överhemska smärtsamma sidor i sorgen är den allra värsta - den som aldrig går över eller blir lättare att leva med - det faktum att man inte har sin partner att dela barnen med. Alltså att den andre föräldern är borta och inte kan glädjas eller oroa sig på samma nivå som man själv. Ingen att dela allt som rör barnen med, ingen som känner lika föräldrastarkt för dem som man själv. Det är och kommer alltid att vara bara jag som är förälder till barnen; bara jag som känner sådär "jag älskar er så jag kan dö för er"-starkt.

Sånt är tungt. Alltid.

Igår, söndag, var helt annorlunda än lördagen. Inget energiläckage alls, pigg, aktiv, glad, lugn.

Inte för att jag är förvånad; jag kan mönstren vid det här laget. Vet att det vänder uppåt lika fort som det vänder nedåt.

 

Nästa år infaller 1 september på en söndag. Inget jobb, inga fester. Jag önskar mig en kravfri dag utan yttre måsten. En dag att få vara stilla på. Att få möta ledsenheten istället för att behöva bita ihop.

Slut. Över. Festen avklarad. Demaskering. Äntligen stillhet och ensamhet.

 

Det gick bra att vara på festen och jag hade faktiskt trevligt, men det var skönt att smita därifrån så fort middagen var över. Cyklade hem till barnen, kramade om dem.

 

Nu har jag suttit på övervåningen och gått igenom sorglådan. Det är en låda där allt efter M är nedpackat: kondoleanskort, begravningsprogram, alla kärlekslappar vi gav till varandra, sjukhusjournal - allt som har med sorgen att göra. Och mina sorgblock: de block jag skrev i med start på sjukhuset och fram tills det kändes som att jag kunde släppa det; sommaren 2009 tror jag. Har inte haft kraft att öppna dem och läsa. Förrän nu då.

 

Inledningen i det första sorgblocket, skrivet på intensiven på sjukhuset söndagen den 31 augusti: dagen innan han dödförklarades:

"Vad skriver man? Min man ligger och dör. Min vän, min allra bästa vän, min livskamrat, mitt ljus. Hur ska jag klara mig nu? Jag har ju barnen tack och lov, men det kommer ändå att bli så ensamt. Jag och M var ju allt för varandra."

 

När jag bläddrar fram ett par sidor hittar jag en lite underlig grej som jag faktiskt hade glömt. Det är skrivet onsdagen den 3 september; tre dagar efter hans död.

"Fick hans mobil av Erik (svärfar), den hade blivit kvar där när allt detta hände. Jag tog hem den för att ladda upp den, den hade laddat ur sig.

 

 

 

Stort steg taget i att läsa lite ur sorgblocken. Det tog fyra år....Och då har jag ändå bara snuddat vid allt som står där!....

Jag och barnen åkte till M:s grav och satte blommor i vas och i jorden, tände varsitt ljus och lade ner ett roshjärta. Det blev väldigt fint.

När vi först kom dit gick vi för att hämta vatten och spade. Jag satt på huk och snittade om rosorna och tog bort blad, barnen var runtomkring mig. Solen sken och det var vindstilla och fridfullt, ingen annan var på kyrkogården. Då kom en vit fjäril och kretsade två gånger tätt intill oss. En gång flög den nära min kind. En hälsning?

 

Jag tragglar mig annars igenom dagen bit för bit. Det går sådär, energin läcker. Men jag gläds över skyddsnätet som spänns ut under mig i form av omtänksamma sms och mail. Tankar från fina människor som värmer! Tack mamma o pappa, lillebror, Carina, Helén, Anna och flera andra!

Då var jag här då. Dödsdagen. 4 år som gått.

Känns som att det är svårt att behålla energin idag; jag liksom läcker som ett såll. Inget konstigt med det, så är det ofta när sorgsvackor slår till. Jag är glad att det inte är jobbdag, men ledsen över att det är fest ikväll. Men jag kör mitt fejkprogram, jag är bra på det -fattas bara efter all träning....! Det kommer att bli okej.