Sorgfågel

Slut. Över. Festen avklarad. Demaskering. Äntligen stillhet och ensamhet.

 

Det gick bra att vara på festen och jag hade faktiskt trevligt, men det var skönt att smita därifrån så fort middagen var över. Cyklade hem till barnen, kramade om dem.

 

Nu har jag suttit på övervåningen och gått igenom sorglådan. Det är en låda där allt efter M är nedpackat: kondoleanskort, begravningsprogram, alla kärlekslappar vi gav till varandra, sjukhusjournal - allt som har med sorgen att göra. Och mina sorgblock: de block jag skrev i med start på sjukhuset och fram tills det kändes som att jag kunde släppa det; sommaren 2009 tror jag. Har inte haft kraft att öppna dem och läsa. Förrän nu då.

 

Inledningen i det första sorgblocket, skrivet på intensiven på sjukhuset söndagen den 31 augusti: dagen innan han dödförklarades:

"Vad skriver man? Min man ligger och dör. Min vän, min allra bästa vän, min livskamrat, mitt ljus. Hur ska jag klara mig nu? Jag har ju barnen tack och lov, men det kommer ändå att bli så ensamt. Jag och M var ju allt för varandra."

 

När jag bläddrar fram ett par sidor hittar jag en lite underlig grej som jag faktiskt hade glömt. Det är skrivet onsdagen den 3 september; tre dagar efter hans död.

"Fick hans mobil av Erik (svärfar), den hade blivit kvar där när allt detta hände. Jag tog hem den för att ladda upp den, den hade laddat ur sig.

 

 

 

Stort steg taget i att läsa lite ur sorgblocken. Det tog fyra år....Och då har jag ändå bara snuddat vid allt som står där!....