Sorgfågel

Körde hem på skogiga, mobilskuggiga, smala länsvägen i fredags natt efter en trevlig grillkväll med kollegorna. Plötsligt händer det som måste hända förr eller senare på en så vilt-rik väg: en älg står mitt i vägen! Som tur var låg jag under hastighet och lyckades bromsa och delvis väja men viss kollision blev det ändå. Bilen fick stor buckla på motorhuven, förstörd grill och krackelerad vindruta och älgen försvann upp i slänten in i skogen.
Fick hjälp av en snäll man som stannade med sin skåpbil. Han hade en bra ficklampa så vi kunde lokalisera spåren efter älgen. Jag ringde 112, kom fram på andra försöket (mobilskugga sa jag ju, scary!) och begärde viltsökning.

Tja, och sedan åkte jag hem. Inga skador alls, eftersom hastigheten inte var så hög (krockkudden löste inte ens ut).  Fast jag grät en skvätt i bilen och sedan ganska mycket mer i Josefs famn här hemma. För man tänker ändå de där "om-tankarna". Om jag hade kört fortare. Om älgen sprungit ut fortare. Om jag blivit skadad och fastklämd och inte haft signal till att ringa 112.
"Jag får inte dö än!" sa jag till Josef. "Barnen måste växa upp först och stå på sina egna ben! De har redan förlorat den ene, den andre får inte dö också!"

Men det gjorde jag ju inte. Dog alltså. Jag tänker ibland att jag har min egen skyddsängel; han som alltid ville mig väl vakar kanske över mig.

Har varit på Mellan M:s skolavslutning idag; han gick ut femte klass. Så skönt det var att efteråt inse att jag inte en enda gång tänkte på M eller på det faktum att han missar det här tillfället. Det går bättre och bättre med skolavslutningarna! Minns första året; det var hemskt, men nu är det inga problem.

Vi ska ha jobbmöte ikväll med alla förskolorna i hela området och då ska vi ha hjärt- och lungräddning. Bläääää!
Ja, jag vet, det är jättebra att ha det och inte bara bra utan nödvändigt - och det tycker mitt förnuft. Min känsla däremot tycker att det är skitjobbigt att öva kompressioner och tvingas återuppleva mardrömmen när M låg på lagerhusgolvet utan puls.....

Som tur är har jag gjort detta innan; det var i slutet på den första terminen som jag jobbade efter dödsfallet och som med allt annat i sorgearbetet så är första gången värst.

Söndag kväll, nyss på Bolibompa: Dilemman med Doreen "Jag saknar dig så" - en underbar sång om att vara barn och sakna sin döda pappa!
Klicka in och lyssna:
http://svt.se/barnkanalen/dilemman-med-doreen/

"Jag kan inte sova
kom och läs för mig
som alltid förr
alltid nära dig.

Du lämnade mig,
det skulle alltid vara vi två.
Du och jag mot världen pappa
men det blev inte så.

Jag har börjat skolan
har blivit ganska stor.
Hjälper till här hemma,
tar hand om lillebror.

Jag minns hur vi lekte
hur vi jagade varann.
Jag var snabbast, jag var starkast.
Det var alltid jag som vann.
 
Jag kommer klara mig jag lovar,
göra allt som du har lärt mig hur.
Jag känner att du är med mig
du är här och du ser mig ändå.

Jag har lärt mig läsa,
jag ska läsa för dig.
Kan inte se men ändå känna,
känna dig nära mig.

Jag tror jag hör dig säga 
att det ändå är vi är vi två.
Du är världens bästa pappa,
jag saknar dig så."