Jag lär mig långsamt att lyssna på mig själv
Josefs systerdotter med sambo ska ha 25-årsfest, ursprungligen den 30 juni. Men eftersom hon haft otur och precis brutit sin fot var det tal om att de skulle boka om det. Vilket de gjort berättade Josef idag. Till....ja ni fattar nog redan tror jag om ni följt mig länge. Till lördagen den 1 september. Av alla dagar på hela detta år....!
Jag bara "nääää, inte den dagen!!" och tankarna gjorde ett helvarv i huvudet. Först "hur ska jag orka gå på fest just DEN dagen?" via "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!" till att landa i den efteråt så självklara insikten: "nej, jag ska INTE gå på fest den dagen!"
Såklart jag inte ska. Varför liksom? Har jag inte gjort tillräckligt som jag inte orkade? Har jag inte pressat mig tillräckligt för att jag var tvungen? Betalar jag fortfarande inte priset på det?
Om man börjar gråta bara av att höra datumet, då är det sällan en bra idé att tro att man kan vara på festhumör den dagen...
Så den dagen ska jag göra som hjärtat vill: jag ska stanna hemma, kura upp mig i soffhörnet med barnen och en stor skål godis och en schysst film. Vi ska ha varit vid graven och satt rosor och tänt ljus och kanske ska vi tillsammans öppna sorglådan med alla sparade minnen.
Jag bara "nääää, inte den dagen!!" och tankarna gjorde ett helvarv i huvudet. Först "hur ska jag orka gå på fest just DEN dagen?" via "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!" till att landa i den efteråt så självklara insikten: "nej, jag ska INTE gå på fest den dagen!"
Såklart jag inte ska. Varför liksom? Har jag inte gjort tillräckligt som jag inte orkade? Har jag inte pressat mig tillräckligt för att jag var tvungen? Betalar jag fortfarande inte priset på det?
Om man börjar gråta bara av att höra datumet, då är det sällan en bra idé att tro att man kan vara på festhumör den dagen...
Så den dagen ska jag göra som hjärtat vill: jag ska stanna hemma, kura upp mig i soffhörnet med barnen och en stor skål godis och en schysst film. Vi ska ha varit vid graven och satt rosor och tänt ljus och kanske ska vi tillsammans öppna sorglådan med alla sparade minnen.
Trackback
