Sorgfågel

Körde hem på skogiga, mobilskuggiga, smala länsvägen i fredags natt efter en trevlig grillkväll med kollegorna. Plötsligt händer det som måste hända förr eller senare på en så vilt-rik väg: en älg står mitt i vägen! Som tur var låg jag under hastighet och lyckades bromsa och delvis väja men viss kollision blev det ändå. Bilen fick stor buckla på motorhuven, förstörd grill och krackelerad vindruta och älgen försvann upp i slänten in i skogen.
Fick hjälp av en snäll man som stannade med sin skåpbil. Han hade en bra ficklampa så vi kunde lokalisera spåren efter älgen. Jag ringde 112, kom fram på andra försöket (mobilskugga sa jag ju, scary!) och begärde viltsökning.

Tja, och sedan åkte jag hem. Inga skador alls, eftersom hastigheten inte var så hög (krockkudden löste inte ens ut).  Fast jag grät en skvätt i bilen och sedan ganska mycket mer i Josefs famn här hemma. För man tänker ändå de där "om-tankarna". Om jag hade kört fortare. Om älgen sprungit ut fortare. Om jag blivit skadad och fastklämd och inte haft signal till att ringa 112.
"Jag får inte dö än!" sa jag till Josef. "Barnen måste växa upp först och stå på sina egna ben! De har redan förlorat den ene, den andre får inte dö också!"

Men det gjorde jag ju inte. Dog alltså. Jag tänker ibland att jag har min egen skyddsängel; han som alltid ville mig väl vakar kanske över mig.