Urnsättningsdag
Urnsättningsdagen idag. Två år sedan. Dippar inte på samma vis som förra året, men jag har tänkt mycket de senaste dagarna; återupplevt en del saker, funderat mycket över hur det var och hur det är. Lite vemodig idag, lite "taggig", men inte värre än att det går att fungera rätt bra. Fast det BEHÖVDE ju inte regna så deppigt just idag....!
Fridfull dag
Vi har en lat söndag för en gångs skull. Ute regnar det oupphörligt, just den här helgen är det inget "röja-skräp-på-gården"-jobb och vi har inget särskilt annat bokat idag. Skönt men ovant.
Kaffet har just runnit ner i bryggaren, i ugnen tinar äppelrutor från frysen, barnen leker med legot.
Önskar egentligen inget annat än det här. Jo, att jag var av med gården, men det kommer ju närmare.
Kaffet har just runnit ner i bryggaren, i ugnen tinar äppelrutor från frysen, barnen leker med legot.
Önskar egentligen inget annat än det här. Jo, att jag var av med gården, men det kommer ju närmare.
Slit och släp
Idag har vi varit i före detta hemmet och burit ut alla bildäcken ur ladugården. De var inte ca. 200 som jag trodde, utan snarare 500-600 stycken! Som vi slet! Men nu ligger de på gårdsplanen och väntar på avhämtning.
För er som undrar: jo man kan ha så många däck på en bondgård, de användes till att täcka plasten på stora ensilagehögar.
Vid såna tillfällen blir jag smått avundsjuk på andra änkor; de som bara har ett vanligt hus att ta hand om som dödsbo. Att bli kvarlämnad med ett lantbruk med hus, ekonomibyggnader, ladugårdar, uthus och maskiner är så fruktansvärt stort och krångligt och mycket att ta hand om!! I över två år nu har jag kämpat för att reda upp allt, jag är mer än lovligt less på all oro och kraft som det har kostat mig!! Jag hade behövt den kraften till bara sorgen och jag märker nu när det börjar närma sig slutet att det har kostat på. Det finns ett pris på allt och priset för att jag stod upp och orkade så mycket som jag egentligen inte orkade visar sig nu i form av sargad själ och gråtattacker som inte står i proportion till hur jag har det nu. Det är som om det ska ut på något vis.
Snart ska vi för övrigt fylla container nr. 2 med skräp från uthusen. 30 kubik, lika stort och mycket som förra containern vi tog för ett par helger sedan. Sanslöst.....!
För er som undrar: jo man kan ha så många däck på en bondgård, de användes till att täcka plasten på stora ensilagehögar.
Vid såna tillfällen blir jag smått avundsjuk på andra änkor; de som bara har ett vanligt hus att ta hand om som dödsbo. Att bli kvarlämnad med ett lantbruk med hus, ekonomibyggnader, ladugårdar, uthus och maskiner är så fruktansvärt stort och krångligt och mycket att ta hand om!! I över två år nu har jag kämpat för att reda upp allt, jag är mer än lovligt less på all oro och kraft som det har kostat mig!! Jag hade behövt den kraften till bara sorgen och jag märker nu när det börjar närma sig slutet att det har kostat på. Det finns ett pris på allt och priset för att jag stod upp och orkade så mycket som jag egentligen inte orkade visar sig nu i form av sargad själ och gråtattacker som inte står i proportion till hur jag har det nu. Det är som om det ska ut på något vis.
Snart ska vi för övrigt fylla container nr. 2 med skräp från uthusen. 30 kubik, lika stort och mycket som förra containern vi tog för ett par helger sedan. Sanslöst.....!
Löser problem och betar av uppgifter
Räknar ner och gör klart inför frånträdet av gården som jag hoppas ska ske nångång kring årsskiftet. Idag har jag hittat en lösning på problemet "vad gör man av ca. 200 gamla däck som ligger i en ladugård?" samt beställt hämtning av bekämpningsgiftsrester. Mitt hus håller på att flyttstädas och jag har beställt röjning/grovstädning av gården med dess uthus och maskinhallar. Längtar efter att allt ska vara helt klart och jag ska slippa ansvaret!
Gröna Huset däremot är en baggis att hantera! Dels är det "bara" ett vanligt hus, dels är det lättskött eftersom det är så iordninggjort och dels är vi två. Herregud, så enkelt allt är när man är två som hjälps åt! Har fortfarande knappt vant mig vid den lyxen!!
Gröna Huset däremot är en baggis att hantera! Dels är det "bara" ett vanligt hus, dels är det lättskött eftersom det är så iordninggjort och dels är vi två. Herregud, så enkelt allt är när man är två som hjälps åt! Har fortfarande knappt vant mig vid den lyxen!!
Leverans på uppmaning! :-)
"Nä-äää du nu vill jag allt veta hur det går?!! Men huset, med kärleken och skolan. Med möbleringen och släktingarna. Med hösten och med bullbak och morgonkaffe med Josef! Du är ju facklan i mörkret här *känner du pressen ;)* för oss som ännu vacklar runt i mörkaste sorgen...hit med lite framtidstro, lycka och tankar tack! kram ;)"
"Malle" skriver kommentar och uppmanar mig till att få tummen ur....nånstans. Josef sa faktiskt likadant häromdagen: "du måste ju skriva i bloggen, så de som läser får veta hur du har det!" Så då gör jag det...! :-)
Vi har det precis som Malle skriver: höst utanför huset i den lilla fina skogsbacken som är utsikten från mitt köksfönster och som jag redan älskar! Härinne bakas det faktiskt bullar (i fredags, bara för att jag ville att det skulle vara mysigt för alla att komma hem på eftermiddagen!) och Josef och jag dricker vårt morgonkaffe.
Jag tänker ofta, ofta: att man bara kan få ha det så här bra?!! Att det kan finnas ljus och lycka?! Är det verkligen sant??? Och nu först i ljuset kan jag se mörkret bakom mig! Hur ofattbart svårt och jobbigt och smärtsamt det var! Hur orkade jag? Hur gjorde jag? Det borde inte ha gått!! Men det gör det ju - det går för att man måste.
Jag hoppas fortfarande att Stora J ska hitta lite kompisar i sin nya skola, men det verkar i alla fall gå lite bättre än i början. Då grät hon ofta i skolan, det gör hon inte nu. Antar att allt jobbigt kom upp till ytan för henne, att det är därför hon gjort så.
M:s släktingar har hållit sig lugna, jag har inte hört något mer från dem. Skulle tro att de fick hävt ur sig den mesta skiten i hettan som var och nu tänker de kanske inte ens på det. Men jag glömmer inte vad svägerskan kallade mig eller hur svågern försökte skrämma mig med rättsliga processer! Som jag ser det har vi ingen familj kvar på M:s sida och det är ju förjävla sorgligt! Inte ens svärmor räknar jag, för henne pratade jag med dagen innan vi fick tillgång till Gröna huset och även om det var ett bra samtal så kändes det som att hon valt sida liksom. Hon frågade inte ens vart vi skulle bo, så så lite brydde hon sig om barnbarnens framtid. De som ändå är det som finns kvar av M, jag tycker det är lite synd att hon inte stod upp lite mer för dem i alla fall! Jag förstår att hon vill stå på sin kvarvarande sons sida, men hon hade ändå kunnat markera lite när de höll på som värst!
Men det gör inte så mycket, jag har lagt det ganska mycket bakom mig nu. Att flytta hit gav mycket distans till allt tjafs, så det var bra. Det är bara när jag måste åka till huset eller till gården som det bubblar upp, för jag har märkt att jag mår pissdåligt av att bara vistas där!! Så ingen blir gladare än jag när Lantmäteriet är klara med sin pappersexercis och jag får frånträda!! Då kan jag äntligen få släppa ansvaret för allt där, då kan jag blir fri och ta minnena av M med mig - utan allt "lantbrukeri" runtom!!
