Ensam-sorg
Jag påmindes om en sak nu i helgen som jag vetat hela tiden : i sorgen är och förblir man ensam. Det går inte att lasta av delar av bördan på någon annan, det är och måste vara bara jag som bär. Men det är okej, jag är van. Och så länge jag får allt det andra - kärlek, omtanke, värme - så går det bra ändå.
Alla hjärtans dag
Har firat min och Josefs första Alla hjärtans dag. Det var härligt att ha någon att fira det med i år; att ha någon att ge till och att få av.
Jag är inte rädd längre när det gäller honom så som jag var i början. Det skrämmer mig inte längre; vi har liksom flutit in i varandras liv så naturligt och enkelt att det känns som om det gått mycket längre tid än det egentligen gjort. Det är skönt att ha någon att lita på igen, att ha någon som vill ta hand om en. Någon som vill trösta Knyttet.
Tillbaka uppe igen
Sorgdippen gick över, som de ju alltid gör om man bara väntar ut dem. De känns långa när man är mitt i dem, men de är egentligen ganska korta numera. Inte som förut när dipparna var längre och återhämtningarna var kortare.
Kanske kommer de här dipparna för att, som Sabina skrev i en kommentar, själen ska hinna med? För att så mycket ändå finns kvar inuti, för att få ut en liten del i taget.
Kanske kommer de här dipparna för att, som Sabina skrev i en kommentar, själen ska hinna med? För att så mycket ändå finns kvar inuti, för att få ut en liten del i taget.
